En modig liten hare, alltså

attityder som kan undvikas (det svenska rymdäventyret)

2006-12-16T08:16:00.000+02:00

1. "Och vad ska vi hitta på att säga emot det här nu då?" (det får gärna vara något smått personligt, som lite man vet att svider, men helst för att inte avslöja nedriga avsikter och fördomar i en själv, just, i förbifarten)? I stället för att närma sig med nyfikenhet, nosa på... nu ska vi se, vad är det här? Jo då, det är också alltid möjligt.
2. "Finn fem fel." En ofta praktiserad förlängning av det ovanstående (när man riktigt kommer igång).
3. "Jag har inte tid". Inte som faktiskt läge i en situation eller ens liv, men som en generell attityd till allt.

Har prövat dessa på "det svenska rymdäventyret." Det blev faktiskt en smula spännande på det viset.

A Switzerland of the imagination

2006-12-12T09:45:00.000+02:00

Jag är i Kyrkslätt och skriver för att det är mycket att göra och här finns just ingenting annat än skog och böcker i huset; fick fatt i en om John Cassavetes, inspirerad av Volt som i lördags gav en ohemult trist och glåmig bild av C - och för att min favoritfilm alla kategorier Love Streams (1984) inte nämndes. Ray Carney har skrivit mycket och at length om C, kanske för elokvent också, det blir inte så mycket kvar av upplevelsen som också är av annan än filosofisk (the tradition of american expressionism) och filmkonstnärlig art. Det här skriver han i alla fall på tal om karaktären Robert Harman i Love Streams.
"Silence and stillnes are other ways Cassavetes´characters insulate themselves from the perils of emotional exploration. At moments in Love Streams, Robert resembles no one so much as Bennie, Maria Forst, Harry, Minnie Moore, Cosmo Vitelli, or Dorothy Victor - sitting off to the side of a group, cocooned in a blanket of silence, taking reuge in a state of self-imposed exile. Fleeing from the dangers of sexual and emotional warfare, he and each of these others withdraw into a Switzerland of the imagination, a neutral ice kingdom where they make no alliances, ask no one for help, and provide none to anyone. While C asks them to unbutton their identities and open themselves up to uncontrolled, unformulated experience, these characters limit what they are willing to allow themselves to feel or know. Feeling betrayed or compromised by the systems of expression around them, they drop out of the game."
Jag tänkte mig fantasins schweiz också som nåt slags sterilt skatteparadis med många banker, det blir bättre så. MEN samtidigt, Sarah Lawson som verkligen "unbuttons" sig själv för känslor och "uncontrolled experience" - inte är hon heller nåt alternativ. Jag menar, det är också kaos, och riktig farlighet, hela hon går sönder --- och att leva så... Fast jag tror ändå det är där det börjar - eller måste börja.
Men vem man själv, jag menar inte är, fixt och fastlaget, men i situationer. Jag minns när vi såg Love Streams väldigt tydligt, det var 1987 med Tapani och Henrika och Josefine - och det var något fruktansvärt hur det verkade, aldrig har en film... och vi gick hem med Josefine och började tror jag dricka whisky (på den tiden skulle det ofta drickas till en stark upplevelse) och inte fanns det liksom ord, men att det var jag som var herr harman i mitt skatteparadis med många banker av imagination, rådde det absolut, småningom, absolut ingen tvekan om.
Nå den där filmen har tagit sig olika skepnad sen i ens liv - något slags tecken på den totala psykodrama-effekten för mig är att först igår förstod jag - vid läsningen av ännu en lärd analys (och jag har läst mycket om den filmen) att det ju är en parabel till Noaks ark där på slutet, med vattnet och regnet och alla djurparkens djur som Sarah Lawson släpar till det där där bara hon och brodern bor, innan hon klappar ihop.

28 november, bricoleur

2006-11-28T06:23:00.000+02:00

"She was a sort of bricoleur, someone dancing with emotional and cultural structures, swindling authority, vioalting boundaries, reworking and transgressing an identification at the very moment that it was being constituted. She was a young girl who, amid the collective judgment that she was "wonderfully sweet", was privately engaged in stealing fire".
Läser om Lucia Joyce, JJ:s flicka, en bok som heter "To dance in the wake" av Carol Loeb Sloss. Och den är intressant, kanske också för att man inte alls är säker på om man som läsare tror på allt det här, detta väldiga bygge kring en flicka som p.g.a. rastlöshet och olika slags förvillelser inte riktigt kom till rätta. Trots sin begåvning, dansen - hon dansade med några Duncans och jobbade med eurytmikerna i tjugotalet, på omslaget är hon silverfisk i en kostym som hon har designat själv, det lär vara en av de mest kända bilderna av henne - och pappa och Beckett som hon hade en fling med när de var hemskt unga, i Paris, givetvis.
Jag menar - när man säger det där - som i citatet ovan, "dancing with emotional and cultural structures..." det blir så himla stort, så - ja vad menar man? Jag tror att man - den som skriver - menar något också privat, något man så gärna ville se, ngt ur sig själv -
Här i boken finns också förstås förbindelser dragna till Zelda Fitzgerald som blev ett tragiskt öde - kanske ännu mera tragiskt - hon också. Hon skulle sen plötsligt också när hon inte orkade vara bara flapper längre dansa och skriva och allt möjligt. Vara "the artist" hon också, liksom mitt i allt. Och det tragiska förstås, för henne och för hennes make, var ju då att om man super skallen av sig under en följd av år och tappar bort sig där nånstans så är det inte säkert att man hittar tillbaka till sig själv, det är inte säkert att något inte gått ordentligt sönder på vägen (vilket ju Scott F hela tiden fantastiskt fint skriver om). Och varför skulle man plötsligt då kunna uppstå som "the artist"?
Men onekligen - a dancer between cultures, structures... whem skulle inte vilja vara/göra det?
Och den moderna dansen och hela den där livsbilden som väg - den hade liksom inte riktigt i den tiden sen heller förankring annat än i de ideer och tankebyggen och den idealism som omgav dem och som de uppstod ur (det skulle ju vara något annat än konst, det skulle ju vara livet liksom, en livsform). Ett problem sen, i realismen. Och när världen och historien liksom trängde på och utvecklade sig i annan riktning.

24 november

2006-11-24T09:19:00.000+02:00

I natt drömde jag att jag var "fransk filosof". Efter fotbollsmatchen - ja, vi filosofer är mångsidiga, en sann känsla för the great outdoors i ryggmärgen fast i ärlighetens namn det var nåt slags konstigt devirat av "sähly" då, fast då, utomhus - så satt jag och vek spelskjortorna, gamla skoltröjor med texten non scholae.. inte för skolan utan för livet (som vi i våran skola hade på riktigt för evigheter sen), och besvarade lärda spörsmål med auktoritet. Det handlade om att generationsväxlingen med generationsupproret har försvunnit och att kulturdebatten saknar ton - naturligtvis det senare p.g.a. hbls kultur som saknar ton (kolumntyckandet och plocket är inte det personifierade tyckandet som avses med tonfall o profil) efter redaktionella lösningen. Generationsupproret har ju varit viktigt såtillvida - allt detta formulerade jag med stor auktoritet sittandet på golvet i läktarkorridoren i min gamla skola, och även såtillvida hördes ...."såtillvida", alltså, att den nya generationen tar över och definierar på sitt sätt och med viss tydlighet (poängen är inte heller enbart om dessa värderingar liknar eller inte liknar eller, men just, a t t de, på något sätt blir formulerade) de centrala begreppen i våran humanistiska diskurs ... rättvisa, frihet, vissa ideer om det goda livet och lyckan och samhället och sådana saker -
Det var en biaserad tröm således: i förrgår lyssnade jag på en intervju med dbc pierre, denna märkliga författare som verkar vara en flippad privattänkare av rang, inte alls väldigt clever men det är kanske bra. Nå, han talade om hur det var "Freud's nephew" (en person som funnits på riktigt alltså, Freud's nephew) som blev chefsideologen för den "nya" tiden vi har till exempel nu, när "behov" förvandlats/förvandlas till "begär" - men vars fundament, ideologi, på detta personliga sätt lades i femtiotalets amerika. Det är ju intressant och "säkert så" men det lite flippade i hans tankegång var att han så tydligt menade att det var en människa, denna person alltså, som Harry S Truman och det amerikanska näringslivet typ alldeles personligen vände sig till på femtiotalet med en specifik förfrågan om hur få folk börja kommunicera och leva "livsstilslivet" på allvar fullt ut (och inte typ sysselsätta sig med sånt som offentlig debatt, eller icke önskvärd politisk verksamhet som kunde vara dålig för affärerna - ) . "That´s why women started to smoke".
Att det liksom ligger en konspirationsteori där nånstans under allt.
Har funderat på det där alltså också - och på något sätt gör det en ännu lessnare med håglöshet och brist på tänkande&vilja att formulera det till exempel i en dagstidning - det är definitivt inte heller liksom hippt heller -
Och sen på något sätt så undrar man om det här nu inte är det egentliga paradigmskiftet. SÅ HÄR försvinner den intellektuella debatten - i bemärkelsen gränsöverskridande, en som i alla fall i teorin når flera en de omedelbart direkt intresserade - såhär försvinner vårt ständiga omvärderande. Med också konfrontationer (fäder,mödrar/sönder, döttrar) generationer emellan. Som ju inte är såå farliga, men just då utmärkande för en dynamik.
Det kommer ur maktlöshet förstås, men när man själv ger från sig makten - och here så, emerges återigen, Fagerholm, domedagspredikanten (även detta en bekant företeelse).

14 november, bästa nu

2006-11-14T08:36:00.000+02:00

Stefan Brunows text i Philips och Mårtens antologi "Mandomsprov".
Att skriva nåt sånt om "kvinnligheten" som börjar kännas som en trång tröja (och nu menar jag inte mediernas kvinnouppfattningar och flerfaldiga budskap).
Malin Kiveläs Du eller aldrig. Mer än en roman, en livshållning.
Röby-Puttgarten av danska Helle Helle. Två systrar som jobbar i parfymbutik på färjan. Och man kan säga Hemingway och Karon (danska kritikerna som gav den sitt pris ifjol tycks ha sagt det mycket) och fast det är relevant och har att göra med varför det är bra så belastar den boken som är så så lätt, så flyktig men man gråter. Det är inte ord, det är på riktigt.

november

2006-11-02T14:56:00.000+02:00

Läser Mannen utan egenskaper. Jag har inte läst Mannen utan egenskaper tidigare i livet, däremot gett sken av att ha läst den, i lärda samtal. Den är bra.

16 oktober, måndag

2006-10-16T09:16:00.000+03:00

sy, sy, sy, vill sy men är i karantän på grund av att det är meningen att det ska skrivas nu (en hel roman skulle kunna skrivas om dessa ersättningsaktiviteter, jag är en beroendeperson i kvardrat, allt som kan upprepas blir jag beroende av; igår så alltså avlägsnade jag och ungefär åt upp koderna till ett spel som inte är speciellt roligt ens men som jag har ägnat mig åt med en frenesi som tagit nästan andan ur mig själv när jag sett på det från sidan). Under helgen såg jag i alla fall nästan alla avsnitt av nån säsong project runway, och jo, jay, som vann, var fenomenal - hela inställningen. Sitta i en röd stuga någonstans på landet i Pennsylvania, cigarretten i mun vid symaskinen - och så komma till New York och ha åstadkommit, ha med sig, det d ä r.
Margaret Atwood sa en gång i en intervju att skrivandet inte är dagdröm. Nä, det är klart (det är v e r k l i g e n klart), men dagdrömmen är nog en grogrund i all om man nu ska använda ordet då, kreativitet - för i den finns själen - jag menar man skulle vilja bo i Jay. Han tänkte inte "göra mode", "ha en ide" (eller flera), han tänkte inte "kreativitet" ändå tänkte han också hela tiden - och samtidigt den här skarpsinnigheten, noggranheten, hela hantverket som o c k s å var så man nästan gick itu.
Svårigheten är väl hur dagdrömmen ska förenas med den målmedvetna verksamheten. Hur man ska väva in dagdrömmen och dess visioner, inte hur de ska tolkas eller analyseras, brytas ner i sina beståndsdelar eller på annat sätt dödas i bemärkelsen tas levande livet ur - de världen, verkligheten, vardagen så att den ÄR fysisk och konkret och på nåt viss särskild.
Och skrivandet är inte textproduktion, lång eller kort, slipad eller oslipad - hela den här diskussionen om långt eller kort är bra är så förbannat oväsentlig för man börjar ju inte med att bestämma sig för det ena och det andra och om man gör det så tror jag man gör fel.
Texten är en organism - dvs ett levande djur som ska blåsas liv i och detta liv är bara delvis "teknik" "hantverke" "stil" och dylikt. Varken klot av ord eller pralinsamling som något slags ändamål i sig.
Kom alltså, låt oss väva in dagdrömmar i det som verkar vara verkligt.
Och sedan frågan, att hur ska man kunna bo i Jay?

Juli Zeh 11 oktober

2006-10-11T12:23:00.000+03:00

Vi har var på landet några dagar, förberett vintern, jag har röjt upp det sista rummet samt en garderob. Tyst, tidlöst - hemma igen nu. Leklust är en av de hemskaste böcker jag nånsin har läst tror jag, men det här är viktigt, det är alarmerande, det är bra bra bra bra.
"... Kanske orkar ni på detta sätt med allt, vad som än händer. Kom ihåg två saker. När teven talar om för er att något är viktigt, är det bara någon som vill sälja en produkt. För er finns bara en sak: amor fati, kärlek till ödet. Jag önskar er allt gott."
Säger historieläraren, innan han exakt i mitten av boken går och slänger ut sig genom fönstret - och nej, det är inte som man tror. Det är - och ett resultat av - lek. Fast det vet han inte själv, när han tar livet av sig - och dom två som vet, eller tror sig veta, sörjer på riktigt. För att han var deras värdigaste motståndare, och de uppskattade honom.

2 oktober, måndag

2006-10-02T07:22:00.000+03:00

Och har varit sjuk, i själva verket sen ungefär jag skrev sist. I Bryssel, efter två dagar feber och allt möjligt och sen öroninflammation, och Hilding och jag har sprungit på hälsostation. Men nu på benen. NU vet jag mer om metaxu, det som intresserar mig är ett tillstånd där man lever mellan, i gränslandet, fiktion och verkligheten. Om det finns, om det är reellt - nu menar jag inte det spektakulära, när ungar skjuter omkring sig i sina skolor av olika orsaker men ganska mycket för att det inte är verkligt, men alldeles i det vanliga. Sånt liv. Men nu ska jag inte lägga ut mera, det är ingen moralisk poäng med det, inte i alla fall tills vidare.
Och tack och lov för det. En annan sak som jag funderat på är att folk i allmänhet inte är så rysligt bra på det de tror de är bra på, inte oförglömliga just där - ibland närmast pinsamma just där. När de håller på med sina käpphästar. Jag tänkte på det här i samband med Jarkko Laines plötsliga död: den mänskan alltså, som författare också rolig, var på något sätt en sån Mänska, med själ liksom. Å ena sidan, på sätt och vis. Men när han envisades med att vara och bli och hålla fast vid rollen som en såndär Man i Staten med pondus och makt så blev det bara elände. Han var inte bra - alla dessa uppdrag han roffade åt sig och den där despotiska ådran sen som riktigt blommade. Nåja, vad jag tror med mig är just när jag håller på om moralen och innerligheten och ödmjukheten, dessa svador, jag på riktigt är kjedelig och ganska högtidlig på ett lite svårsmält sätt. Nu menar jag inte imagen, den bryr jag mig inte om, på allvar - men att det man vill säga - och jag menar ju det jag vill säga, det är inte det, de där orden och de där svadorna är sanna och så vill jag leva&vara etcettera - det kan svårligen uttryckas, eller få sitt uttryck på det sättet jag framhärdar i att försöka uttrycka dem.
Hänsynslös självrannsakan alltså - jovisst, å ena sidan. Men det kanske är just det där, med ord, lömskheternas lömskhet. Att det kanske finns de där kärnorna och allt det där som inte ska draperas i ord för att om man liksom hittar en viss retorisk ton, eller ett visst röstläge, det är bästa sättet inte bara manipulera andra men också att vilseleda sig själv. Inte se klart - så att den där sanningen man liksom låtsas förkunna blir, för att igen använda sig av en egen käpphäst, liksom en filt man sveper om sig när man fryser, inget annat.
Bludder bludder. Jag har läst Markusevangeliet i alla fall - eller egentligen, i somras. På berget vid stranden och ja ja det är LÄNGE sedan nu. Det är det bästa stilistiskt mest fullgångna evangeliet just för att det är så direkt, så konkret och fysiskt, så i avsaknad av all skyddande retorik, alla dessa maskineringar man kan med ord åstadkomma i egna syften.
Ha. Nu blev det långt och abstrakt och har dessutom en känsla av att jag skriver om TVå saker samtidigt.
Metaxu alltså. Fortfarande.
En annan bok som absolut bör införskaffas, nyss åtgärdat, är Julie Zehs Leklust.

det är den 19:de idag alltså

2006-09-19T09:15:00.000+03:00

energisk. Uppe vid halv fem, igår höll jag på till klockan tre och började sen s t ä d a hela huset eftersom det inte blev ngn veckostädning på lördag. Klockan sex klar med det, sen ännu läsning. Nå det går ju över. Det kommer mörkare dagar. I morse till och med upplevdes mörkret som "intressant" (kanske ngt slags förträngningsmekanism, men det kändes mystiskt äkta som tänkt i ögonblicket). Idag till Bryssel, det är konferens. Där finns i alla fall le chien vert, den gröna hunden, den bästa tygbutiken jag vet - som dessutom är "intressant" inredd. Ett gammalt båtlager eller något, mitt i alltsammans en gammal mahognysegelbåt. I Antwerpen finns modemuseet som jag ska hinna till har jag tänkt och i tygbutiken finns "belgian linen" - dyrt men "intressant".
Skulle fortfarande, om nån läser och kan hjälpa, behöva hjälp med "metaxu". En gång i livet studerade jag på egenhand "Teach yourself ancient greek". Det är en lustig serie, de böckerna, jag tror de kom till på förtiotalet för män som bodde i solkiga hyresrum på dagarna studerade på egenhand på kvällarna för de skulle framåt&uppåt, sådan "intressant" energi som i somliga ögon felaktigt kan beskrivas som loserns (vilket vedervärdigt ord, det med). Nåväl, för att göra en lång historia kort, så stod det alltså i inledning att man skulle för att öva språket man försökte lära sig, utnyttja tiden effektiv med att under lediga stunder försöka gå ner och praktisera med "your landlady". Gammalgrekiska alltså, jag kom till sidan 5. Daphne va a telephonos. I gamla grekland.
Nå lustigt lustigt men skulle behöva en definition samt exempel på hur ordet används. Om nån läser och kan eller vet var man skulle få veta eller läsa mer.

metaxu 19 september Hjälp

2006-09-18T14:16:00.000+03:00

Betwixt. Snälla, förklara nån som kan. Och dagens person: Laura Albert. Hon som var JT Leroy eller vem hon nu var/är, och han - den här historien är ju femtiotusen gånger intressantare än hela JT och Sarah och allt det där. Så länge den inte psykologiseras i sina beståndsdelar. Och en definition på metaxu, också, nån som kan. Jag vet att det används i dramaprocesspedagogik, så mycket har jag googlat, men vidare - mer. Och hur det hänger ihop med betwixt. Detta ska hänga ihop sedan, med fröken Albert och hennes alteregon, tror jag.
Det är annars på allvar mycket nu, vill inte just bli tid med något, men annars finfint, på strålande humör.

10 september

2006-09-10T19:37:00.000+03:00

Dagens nej: puffärmar. Drindlklänning. Har världen gått ur led? - de smyger in sig lite överallt, dessa ärmar och dessa hemska skärp.
Har i alla fall införskaffat på ebay en kopia av en riktig flapperklänning - den hade jag tänkt ta i bitar och kopiera men den är alldeles snygg som den är och tyger är skört, näns inte göra något alls åt den. Inte så mycket mer just nu. Försöker hållas i det egna.

4 september, måndag

2006-09-04T18:26:00.000+03:00

hade tänkt jag skulle skriva dagens nånting varje dag, knappast blir det varje dag men man kan försöka. Jag har läst böcker igen, Kjells Där vi en gång gått som impar i detaljprecision och allt möjligt, samt nu Zadie Smith som också impar samt - vad är impar för ett ord egentligen? Imponerar alltså. Annars har jag ransonerat läsandet pga det egna - det finns lägen när det inte är lyckat att läsa.
Har varit senast vecka i Litauen, Vilnius är den bästa staden i Europa, en liten välbevarad hemlighet - har varit där förr men nu är där mycket snofsigare. Vet inte riktigt vad det beror på, att det är så fint för mig, kanske för att jag inte riktigt gillar det ryskortodoxt romantiska och i Vilnius är man katoliker, men så också det där språket som inte är något annat likt. Och varje gång jag är där så träffar jag någon eller några som inspirerar.
Det var en pojke från Kaunas; han hade skrivit en novell om en ung man som for till Paris och där levde som karaktärer i vissa böcker han läste - det var förstås francoise sagan och det slaget. När han tog emot sitt pris - han vann en tävling - så sa han att han inser att han måste började fundera på sin framtid mer på allvar nu när ungdomen led mot sitt slut - han skulle fylla nitton alltså - men han visste vad han gjorde, hela apparansen. Det var naturligtvis odödligt, jag försökte säga till honom på tal om nämnda vuxenhet att börja aldrig studera semiotik (det var ett sånt seminarium: massor med poststrukturalister etc som läste högt tättskrivna papper artiklar de hade skrivit och jag menar, this was serious) för det kommer att döda det där i dig som är det där som är oskuldsfullt och lätt som en fjäder - DÄR alltså för annars var litteraturen och det litterära ett ganska trist sammanhang, så väldigt på ett visst sätt och mycket gubbe och Philosophy (även om de var strängspända damer som höll de flesta inläggen, the extinction of the body och sånt där) på det där sättet som väcker leenden - så den där litauenhängivelsen som jag haft sen 1997 då jag var där första gången och inte vet riktigt varifrån den kommer den beror inte på dom sakerna.
Men nog på folks sätt att vara tala, framställa. Det är som om det fanns/finns en hemlighet där.
Och linnetyger.

Tusen dagar senare, sisa augusti

2006-08-31T09:04:00.000+03:00

greps av sommaren-är-slut-ångest i början av juli, senast jag skrev.
Nå NU är sommaren slut, tala om att vara en som alltid ängslas.
Och nu byter dagboken namn och tema, få lite ny ordning i det hela.
Optimistiskt.

andra röster, andra rum

2006-07-05T08:45:00.000+03:00

idag morse trillade sen en Berättelse i alla fall ur hyllan, Truman Capotes första Other voices, other rooms. Gillar framför allt förordet, framför allt de allra första meningarna -
"As TC remembered it years later, the idea for Other voices, Other Rooms came to him in the form of a revelation during a walk in the woods. He was twenty-one, living with relatives in rural Alabama and working on a novel that he had begunto fear was "thin, clever, unfelt." One afternoon, he went for a stroll along the banks of a stream far from home, pondering what to do about it, when he came upon an abandoned mill that brought back memories from his earlier childhood. The remembered images sent his mind reeling, causing him to slip into a "creative coma" during which a completely different book presented itself and began to take shape, virtually in its entirety. Reaching home after dark, he skipped supper, put the manuscript of the troublesome unfinished novel into a bottom bureau drawer (it was entitled Summer Crossing, never publiches, later lost), climbed into bed with a handful of pencils and a pad of paper, and wrote: "Other Voices, Other Rooms - a novel by Truman Capote... Now a traveller must make his way to Noon City by the best means he can...."

Igår var sommaren bästa dag

2006-07-04T16:39:00.000+03:00

och just för en stund sen for Hilding, vemodigt. Vi har haft två dagar semester. Byggt - Hilding - en bro längs strandvägen som vi målat VIT och placerat blomkruka med röd blomma i på - ytterst pittoreskt och malplacerat men det är meningen, paddlat gummikanot och varit i Ingå av och an igår kväll. Ibland i vardagen tror man man tappat bort ngt - sen plötsligt starkare än nånsin är det där är förbannat mycket h a p p y h a pp y just nu på grund av det.
Och har hittat en struktur: det är en gä d d a den är slemmig men med långt skelett.
Att läsa intervjuboken med Merce Cunningham (den heter The Dancer and The Dance och är ett aldrig tillbakalämnat lån av en väninna som ej är väninna längre så nu ska jag skicka boken per post till henne) - känsla för struktur. Dans som inte föreställer något, som inte är expressiv men sen tänkandet i strukturer... nåväl... den var hemskt inspirerande. Sen har jag läst Markusevangeliet och en textsamling kring oskuld av Jonas Gardell som också var mycket bra. Inte en Berättelse nu - inga röda trådar, inget vad månne händer sen -
så är det idag, i morrn kanske på ett annat sätt.

In i sommaren

2006-07-01T07:10:00.000+03:00

har man gått, som man velat, och yttre faller bort. Håller mina dagar, det går... ibland alldeles hyfsat. Det finns ett par böcker som man alltid läser om på sommaren, eller alltid och alltid, har i alla fall gjort det många gånger. Lawrence Durrells och Henry Millers brevväxling: och vad man får där är något slags inställning av glädje och sådan kraftfull energi (och det fast det kommer 2 v kriget också). Och bekräftat igen att Henry Miller verkar ha varit en rolig och varm och generös typ, en riktig Mensch. Och att Durrell som var 22 när de började brevväxla verkligen formades och l ä t sig formas av Miller -
Sen får man också en alldeles realistisk inblick i hur brödraskapet fungerar, liksom konkret i världen. Och innan man nu här kommer med sina feministiska rynkanden på näsan (jag har många såna anteckningar i marginalen från olika perioder då boken blivit läst - på stranden, nästan alltid på stranden - fast de roligaste anteckningarna är från min Postmoderna period som jag i och för sig inte har avsagt mig eftersom postmodernismen inte är eller nånsin varit religion eller livsåskådning vilket somliga älskar att tro utan en M e t o d som inte på något sätt är till för att avskaffa individualismen men för att se hur saker finns i sammanhang och förhåller sig till varandra... nå i alla fall, det fanns en överfrälst tid också, i slutet av åttiotalet: då står det Den Andre, Den Andra etc. i marginalerna sidorna upp och ner)...
nå hur skulle jag avsluta den meningen då... om rynkad panna... äsch orkar inte. Låt vara.
Så Rädd att flyga (som jag nu läste om efter en rolig artikel om Isadora av Astrid von Rosen i GP:s sommarserie). Den håller alltid alltid alltid alltid - samtidigt som man är mörbultad på slutet och gärna hoppar till ngt alldeles annat för att tonen och sättet att vara i världen är väldigt överväldigande... men det är samma när man läser Henry Miller. Man överväldigas men sen måste man nån annanstans.
Det är något med den här tidens puritanism som i alla fall står ut.
Häromdan pratade jag med nån om fester - festens ide, hur man har roligt. Och på nåt sätt då blev jag övertygad om att så roligt som mina föräldrar hade på sextio- o sjuttiotalen har jag aldrig haft, kommer jag aldrig att ha. Jag gillade skarpt även som barn det där inte mamma-pappa-barn sättet att vara, familjernas intåg överallt - det betydde inte automatiskt heller att man som man som man var var åsidosatt eller så förtrygghet och sånt kan ges på så många sätt. Men vad ungarna kunde ha och gavs var sin egen värld... och sen det där perspektivet att inte alltid vara automatiskt i centrum, att kika på från sidan och förundras - inte dumt heller, det föder nyfikenhet och längtan.
Det där tillåtande, högt i tak, allt kan hända - det sant liberala och öppna.
Så annat än det här utmätandet och ritandet upp direkt eller på olika metaforiska sätt gränser.
Och känslan, sinnet för det gemensamma -
Så var det med den tillbakablicken.
Har inga symaskiner här men har varit i Tenala (där det är svårt att vara på grund av grannens flugor som har invasion - råd för flugbekämpning mottages med tacksamhet) och sytt sånt som jag klippt här. Det turkosblåa linnetyget är en dröm. Varför ska alla de här färgerna (också rött i en ton som heter fuchsia) vara omöjliga på vintern?
Rasmus fyller tretton idag, ska köra till Borgå på eftermiddagen.

det finns inte så mycket att säga

2006-06-19T16:21:00.000+03:00

annat än perfekta dagar. Även om det uppstått en del praktiska motgångar i vardagen, ett par stora problem faktiskt, som måste lösas, som vi inte ids ta här. Jag avskyr den sidan i mig som alltid ska oroa sig över vad som finns kring hörnet. Och det finns alltid nåt om hörnet, så den inställningen kan ta över ens liv.
Vi var i lördags hos Curt och träffade bland annat hans nya hund, en jack russellterrier som skulle krypa in i jackan på Hilding.
Från stranden med katterna som ligger slappade på golvet i nedre våningen. Jag har nu kommit så långt i min röjning av huset att bara ett verkligt b o återstår. Har slängt. Men denna vecka är midsommarveckan, syrran och hennes familj kommer från Grekland där de varit och seglat så ska ordna för det.
Annars inga tankar om nånting alls.

från nattskiftet

2006-06-15T17:08:00.000+03:00

igår var jag i bromarf på biblioteket på kvällen. Där var en dam som varit klasskamrat med mamma och hon berättade något snäppet komprometterande (jag menar inte fult eller så, bara något som inte riktigt passade in i bilden av sig som mamma ville förmedla, på det viset intressant för mig; också min reaktion efteråt: jag har ägnat en viss tid av denna dag åt att inte riktigt vilja veta) om min mamma, "när du en gång skriver", sa hon. Just som hon skulle till att börja berätta lutade jag mig bakåt mot bokhyllan och en bok föll ner på golvet. "Det där var mamma", sa jag på skämt - och sen tittade vi naturligtvis efter vad boken hette och det var en Nightwatch (en thriller av Alistair McLean, om nån minns). Inte fullt så skämtsamt kanske: med kännedom om mor min och hennes vilja kan jag gott tänka mig att hon sände detta alarm i egenskap av väktare någonstans i den långa natten. Lyssna inte. Tro inte på vad du hör.
Ärligt talat, mamma. Inte vet jag om jag tror för jag förstår tror jag hur du menar.
Fantastiska dagar, är i kyrkslätt. Nu har jag en rytm. Efter Hangö tänkte jag att vad om jag skulle följa ordentligt ett av mina goda råd själv. Går upp klockan fem och håller sedan på - man kan sova på stranden på eftermiddagen, katterna med då under en rönn - försöker dra upp vass med rötterna och läsa böcker, Asko Sahlberg är faktiskt också mycket bra. Men sen om författare: varför är endel så upptagna av det att de är författare plus le visage? It will always let you down, så är det, din image etc (fast det är också intressant, på tal om den nödvändiga DÅLIGA självkänslan, osäkerheten på i stort sett allt). Och stå i vägen för det som det att få skriva och skapa är, ett äventyr där man själv tar möjligast liten plats, jag menar. Eller bara slappna av, jorden är rund och stor och folk är och sysslar med en massa olika saker på den, det är det som betyder ngt.
Jag har manglat - det är roligt att mangla (fast egentligen är allt husarbete och praktiskt dylikt roligt om man ger det mer än tie minuter för då kommer man in ett tempo). Har också klippt gräsmattan och strax om en stund ska jag ut och klippa gräsmattan igen.
Ritar mönster också, lite ibland. Har nu halva manuella kursen avklarad och vet mycket mer - sen har det nu också börjat nätkurser för mitt datorkonstruktionsprogram (en bästa investering förresten - man kan konstruera vad som helst och med manuella kursen så kan man också använda editorn, man förstår iden).
Linne linne linne, tunt och i olika färger - framför allt blå-turkos.

detta datum

2006-06-06T06:07:00.000+03:00

är lille demians specielle dag.
Så var det sagt -
Jag är i Tenala igen denna vecka, alldeles skönt - vi ska ha med henka j kurs på hangö sommaruni resten av veckan och jag ser fram emot det, vi hade roligt ifjol. Fast kanske ska man inte säga så på förhand, då blir det misslyckat. Hur som helst. I Kyrkslätt röjde jag tjugo svarta påsar, till exempel mammas skor (mamma hade sparat alla sina skor från hela livet, både oänvända och sönderslitna), längst bak i en stor korg i klädskåpet var de (har röjt två gånger huset sedan 2002 då hon dog, ändå hade jag inte kommit hit). Och det var på många sätt obeskrivligt - med mössen etc. Sparade ett par silverskor, och av hennes klänningar en klänning som Maja sydde när hon hade femtiårsfest 1983, en trettiotalsklänning. Och sen de där fodralklänningarna, en med jacka intakt, de andra fult omsydda enligt olika moden efter, i thaisiden från sextiotalet som man bara inte gitter slänga, men de är vackra att se på. Samt alla t-skjortor med text som hon också samlade på. Gitte inte slänga dem, det är nåt skoj över dem i alla fall -
För övrigt trasor trasor trasor trasor, det ena och det andra. Om det är ngt som inger äckel är det trasor hemma, trasor i butikerna. I en notis i hesa för några dar sen om en textilarbetarstrejk i Bangladesh där dom tjänar 11 euro i månaden och lönen har inte höjts på 11 år. Och sen fabriksledare som säger till sina arbetare att dom ska hålla sig lugna annars blir det utländska ägarkapitalet argt och far annanstans - låter det bekant?
Inte behöver vi så billiga och så mycket jävla kläder som det finns i alla butiker idag.
John Updike fortfarande nummer 1: det är ngt i den där absoluta precisionen och detaljmyckenheten som blir rent skum, nästan surrealistisk, vilket förstår är meningen, för rabbit är skum skum skum som typ alltså också. Det är den där beryktade scenen (men den är otrolig) när Janice i fyllan dränker sitt lilla barn, hur man inte förstår vad som händer innan det har hänt, på grund av sättet att beskriva det.
Och varför man läser? Inte för att "bli" ngnting? Klok eller flippant i sällskap eller bildad, eller för att "vara" ngt heller, typ "beläst". Utan för att det öppnar världen, gör den större och annorlunda och - "out of the mist a path emerges", och man ser - det öppnar vardagen också, för en närmare den och utvidgar den med och gör den annorlunda. Särskilt nu Updike eller Proust, det sättet att göra det. Av samma orsak som man skriver alltså.
Very clever.
Men det börjar bli överskådligt i Kyrkslätt. Cirka tio svarta plastpåsar kvar enligt beräknng och sen ska vi lägga om allt, vara minimalister och leva enkelt.
Fast det var också en del vemod och jolmighet.
Jag har den här våren förlorat en av mina närmaste vänner och det fortsätter att göra ont.

affärer

2006-05-30T11:56:00.000+03:00

"om bara en enda människa efter att ha sett filmen går och köper boken och läser den så anser jag att filmen har fyllt sin mission."
Dan Brown, om filmen Da Vinci-koden

vägen till stranden

2006-05-29T06:48:00.000+03:00

Hilding var här, röjde upp den igår - och nu ser jag den från fönstret i övrevåningen öppna sig och minns plötsligt att exakt såhär såg det ut medan pappa levde alltså för över tio år sedan. Och det är inte bara att se det är en känsla som varit gömd. Märkligt och hur konstig till mods man blir samtidigt absolut precis just här mitt i världen placerad, och detta är ett känsloläge som bör utredas eftersom sentimentalitet (hur känslosamt det än o c k s å är), grumlar och för en ifrån. Det är något med det exakta och konkreta och fysiska och det KAN i ord återges men i gestalt inte "hur det känns" som numera är Första Frågan till allt och så börjar man i tredje hand liksom återge något som är alldeles enkelt så att det flyr en och blir sådär som att säga I love you hundra gånger i timmen som på teve. Och detta visste t.ex. Gunnar Björling.
För övrig övrig röjning, det kommer att ta hela sommarn men man tar lite igång
Har läst tre sidor Updike, ska läsa om rabbitböckerna i sommar. En sida Updike i sin krafts dagar är 10 sidor McEwan - har problem med Saturday även om det är klipskt och skarpt och viktigt och vackert och skickligt - har svårt att komma in i, gå med på berättelsen liksom
John Updike är sen så precis och nära och direkt - det är chockerande, men liv så att man kan ta i det.

sex solstolar

2006-05-24T09:12:00.000+03:00

äger jag sedan igår (förklaring följer kanske senare men har att göra med missmodsköpet i lördags) så inte att undra på att det höststormar ute.
Detta är som att hamstra laguner.
Annars alldeles skönt, börjar komma i fatt allt som ska åtgärdas. Katterna gör också sitt, tar möss inomhus. Snäckan effektivare än Ludde månar om sin sömn på nätterna.

le visage

2006-05-23T09:43:00.000+03:00

allt intressant föds ur dålig självkänsla, sa hotakainen i en intervju i teve i söndags på tal om sig själv, det han skriver, på tal om finlands eurovisionsseger (jag skulle kunna se bara pängräkningen ett par gånger till i livet: att finland får tolvor händer bara inte).
Jo.
Osäkerhet, stamning, inte kunna vara -
Använda det att inte vara så förbannat säker och mitt i och veta, där händer något.

landet

2006-05-22T07:23:00.000+03:00

Är nu sedan några dagar tillbaka på landet, med katterna. Hilding var här i helgen, sen for han. Meningen är att gå upp tidigt och hålla på på förmiddagarna med att skriva, samt spänsta i form av simning, vattnet är inte alldeles simbart än men eftersom det här är en havsfjärd och grunt så brukar det bli varmt ganska snabbt. Och sen på eftermiddagarna bland annat ta hand om hus och gård - känns ibland, särskilt när jag kom, övermäktigt. Det är mycket, mycket att göra -
På lördagen var vi med Hilding och köpte solparasoll till gården i det där möbelbutiksgyttret längs ring 3:an. Efter cirka femton minuter (först eufori över alla butiker som finns precis bredvid varandra) var man mörbultad och började göra fel saker i desperation (då var parasollet i och för sig införskaffat, alldeles okej men själva uppmonteringsskruvsettet var inte komplett). Fel sorts solstolar etc etc. och det tog humöret och sen satt man sur i kafeet på nån jumbomarket och förstod precis hur det måste kännas att ha detta slags lördagsshoppande som huvudsaklig ledig-sysselsättning. Let the sun shine in, liksom, men det regnar. Och det regnade.
Men igår var det bra. Och idag. Vacker morgon, två sura svanar mitt på fjärden -
Alice i Underlandet. Försöker komma igenom den.

Amigo, en gång till

2006-05-04T14:59:00.000+03:00

övergav betyder inte lämnade vind för våg.
Han hade nog ett hem och egna mänskor.
Men vi fick ett speciellt samförstånd som var betydelsefullt och skört.
Efter att ha börjat med att jag tänkte när jag såg honom första gång hur full, men bra, då fäster jag mig inte vid honom inte.
Några dar senare var han det vackraste i världen.
Han VAR det vackraste i världen.

Sommar

2006-05-04T12:37:00.000+03:00

Körde till Kimito och Dalsbruk och via Kärra, där bodde jag i en flygel i ett pistaggrönt hus en vår, hade en katt som hette Amigo som jag tvingades överge - den var inte min, men inte så mycket sina människors heller och jag ville inte ha den för jag ville inte överge den men det fanns inte utrymme för protester. Det såg exakt likadant ut som då, och det var våren 1992. En sak som Sanna T som är hemma därifrån gjorde mig uppmärksam på en gång, det är en ö med skog och skog och skog som man gåroch går i men man kommer aldrig till någon strand med öppning, på sin höjdvvassruggar - Alltid skogen, liksom. En speciell känsla som gav en speciell sorts inte ångest, men något åt det hållet. Sen dalsbruk som är en av de roligaste platserna jag vet: riktigt hav och vidunderliga platsen, men inte minsta puttenutt, vanliga mänskor - och att komma till havet efter skogen är som en lättnad.
Sökte en sak i Kimito. Mera senare.

The Queen is dead

2006-04-20T09:04:00.000+03:00

Muriel Spark alltså. 88 år gammal. I korta notiser ngt nu om The Prime of Miss Brodie och några biografier (!). När tiden liksom glömmer bort... Och man själv. Skulle skriva något om henne nu och jag har faktiskt läst mer eller mindre a l l t som hon har skrivit utom självbiografin och den sista romanen. För femton-sexton år sedan fanns det en ENDA författare i världen värld att läsa och det var hon - men skulle alltså skriva något och märkte sen att jag har glömt också själv.
The Girls of Slender Means, The Abbess of Crewe och The Prime ... perfekta böcker på allt sätt och kan läsas på hundra vis, mångbottnade, korta men oändliga. Ändå är det Loitering With Intent som bränner mest (men kan för mitt liv inte minnas ens vad den handlade om utom om en kvinna som jag gick och drog och skulle göra något, skriva väl, men allt annat och ingenting hände omkring henne och sedan gjorde hon det hon skulle göra, skrev väl) men framför allt The Drivers Seat - världens skummaste roman - om kvinnan som reser iväg för att ta livet av sig så att någon tar livet av henne, alltså för att hitta sin mördare och det hittar hon och det fullbordas... på sista sidan den här meningen som går inte direkt såhär men andemeningen
kill me, she says in four languages
Den filmades - också - med av alla Elisabeth Taylor i huvudrollen.
Den smärta och fullständiga upplösning, det virrvarr (men som alltid hos Muriel Spark, kort och tyglat) som finns i den boken har jag aldrig stött på nånstans i någon bok, så absolut handgripligt på riktigt -
We are all creatures of the air.

... och P L O T T I N G

2006-04-18T08:29:00.000+03:00

Nästan färdig med Highsmithbiografin, som är alldeles okej vid sidan av att författaren bara måste redovisa i detalj intrigerna i samtliga romaner och noveller som p.h. nånsin skrev och det är ju inte slugt heller om man mot förmodan skulle vilja läsa dessa böcker själv - det är mycket tätt i highsmiths böcker men trots det är det ju handlingen som är viktig liksom, och jag vill inte veta hur det går eller hur vissa saker förhåller sig till privatlivet i en kökspskologisk version.
Och sån här avsnitt vill man inte heller orka med: "While in Paris, she vistited the Louvre, where she saw the Winged Victory of Samothrace, the headless Grecian statue which she later described as the perfect emodiment of courage and femala beauty and which she would use in The price of Salt to descirbe Therese´s attraction to Carol: 'Carol´s beauty struck her like a glimpse of the Winged Victory of Samothrace".
Man behöver ju inte tycka ngt om highsmith - men en smula frapperande är det nog hur ofta boken särskilt med highsmiths växande ålder (nä hon var ingen snäll och vänlig dam, en riktig skitstövel i vissa sammanhang säkerligen objektivt sett) håller fram att highsmith själv var "hjärtlös" och kufisk, att hon liksom v a r Ripley bokstavligen - och kattmisshandlerska... trots alltså att hon älskade katter... men mer än antyds det, hon hade detta besynnleriga "hjärtlösa" sättet att visa det och sen har biografen träffat nån som berättat någon episod som passar till...
Nå nå nå nå.
Å ANDRA SIDAN: den här boken är informativ eftersom den är ganska detaljerad.
Det här gillar jag skarpt, ngt hon antecknade, ett citat av Dostojevskij, tidigt innan hon hade fått nån bok publicerad:
I have my own idea of art, and it is this: what most people regard as fantastic and lacking in universality, I hold to be the utmost essence of truth.
O ja, det håller undertecknad också, samt också allt detta snack om Konst och Stor Konst, vad är det egentligen? En slöja - som sådan ointressant - för det som verkligen försiggår i Verken? Benämningar att ta skydd bakom - men så också en sak, när man läser författarbiografier också såna som gör Objektet mera rättvisa än den här, när Objektet börjar grubbla höggtjutt på äldre dar (det händer oftast på äldre dar för det förutsätter etablering) om vad "A Writer" gör och inte gör, hur på sätt "A writer" eller "writers" "tend to" förhålla sig till verkligheten och till sig själv och såna saker som om nu blir utsagt uttänkt viktiga sanningar
då
har LIVET verkligen
förlorat sin överraskningspotential och
blivit trist -

Patricia Highsmith

2006-04-13T14:17:00.000+03:00

Såg igår för n:te gången The talented Mr Ripley, den är så anåders bra. Läser just nu en biografi om Patricia Highsmith, där står om det där att man inte älskar det man ser, utan en projisering av sina begär, för att uttrycka sig högtidligt. Och Mr Ripley ÄR det där - samt varför skulle annars de båda kvinnorna se likadana ut vid sidan av sina utstuderat vackra kläder?
Highsmith sysslade annars med plotting plotting plotting plotting och därför är det ibland en smula tätt att läsa hennes böcker om man inte är på humöret för intrig (hon har också skrivit en bok om Plotting i suspense fiction som inte är så intressant som den låter), men alla (nästan) filmer blir fantastiska. Tycker Jag. I den här biografin, som på ryggen har en bild av highsmith med naken överkropp tagen av Rolf Tietgens, fotografen som i ett skede var förbunden med Highsmith såsom Mappletorpe och Patti Smith en gång var förbundna: när man ser det förstår man varifrån Mappletorpe fick iden till en viss bild legendarisk bild av sin väninna.
Såja. Annars är det lugnt, bra - påsken börjar, vi far till landet, har handlat mat för miljoner. Och det har varit förunderliga intensiva förmiddagar - inte vet jag bra, men intressant, för nu händer i alla fall något nytt och alldeles andra tankar mitt i allt, i Gestalt. I alla fall försök till det. Katterna är yra, särskilt Ludde, för snön har smultit nästan helt och hållet -

länge sen

2006-04-03T20:32:00.000+03:00

har inte varit med datorn nästan alls, pga förkylning som i alla fall var lite skoj. Först var man hemst sjuk - Hilding också - sen låg man kvar i sängen i alla fall och lät tiden gå.
Nu på benen, gör röda mary quant blommor i satin som ska på svart botten med svarta p a l j e t t e r kring ja ja mensan och detta låter snofsigare än de blir - hittade de här blommorna i ett litet Womans home sewing-häfte från tjugotalet, har köpt på ebay några såna kopior, härliga saker - det ser så enkelt ut också, men är på riktigt snyggt. Inget pjåk liksom, och egentligen skulle det inte vara paljetter utan små svarta pärlor men såna hittade jag inte när jag behövde.

Monika med k var det

2006-03-20T12:38:00.000+02:00

jag borde anmälas till kattvårdsnämnden: glömde Snäckan ute hela natten. När Hilding släppte in henne vid femtiden så kom hon till sängen och skulle mycket upprörd tala om sina vedermödor för mig, då viskade jag henne med handen (i misstag, men ändå) ner på golvet. Det tog ett par timmar innan vårt förhållande repade sig.
Det har varit och är mycket att göra, men solen skiner, så allt är okej i stort sett, och det värsta kneget är över. Har tvättat svart sidensatin med milt hårschampoo och balsam, det ser ut att ha gått väl.
Bilen är har upplösts i sina beståndsdelar. När jag körde från flygfältet på lördagnatten brast vindrutetorkaren mitt i Ingå och det var snöslask, men tog mig hem i den i alla fall. Nu ska den på service på torsdan, kan bara köra vid torr väderlek. Men man kan inte sådär vara lämna en renault - det är väl just för att den är sånhärn som man blir så kär i den.
Annars vet jag inte. Ibland när man är i dispyter - jag menar inte personliga, men om annat - så börjar man plötsligt hålla på motparten bara för att man är så utled sig själv, vet precis vad som ska komma ur en härnäst och hur det ska sägas.
Som under en diskussion i fredags - jag tycker fortfarande som jag tyckte och tycker men ändå ville jag vara den här människan som jag talade med som ville skapa en ny berättelse från scratch.
Har varit alldeles absorberad av Mary Gaitskills roman Veronica. Bara på de sista cirka tjugo sidorna föll den och blev sentimental, men annars var det som om varje mening, varje stycke öppnade nya dörrar, sättet att göra men det kan naturligtvis inte fritas från det som sägs, från handlingen. Det där riktningslösa begäret som kan fästa sig var som helst, som ur en metallisk 70talsdisco (philadelphia flyers - silver convention) som kanske är bilder, fotografering, mode - flyta omkring i det. Och om musikens rum. Att det inte är så jävladers underbart. Att de kan vara ändlösa.
Det där har jag aldrig läst förut, såna tillstånd som ÄR som de där fotografierna. Som inte är bara fotografier utan ngt annat. Sen, på tal om det, köpte jag nya Harpers Bazaar och där försökte dom på pärmen härma den klassiska elefantbilden, nu då med Cate Blanchett. Det var liksom hundra fel på en gång, det räcker inte med dramatiska kläder och dito ansiktsuttryck. Man ska ju förstås inte härma men göra nytt, men den här bilden förmedlar liksom ingenting, annat än en grumlig känsla av barock som mest kommer sig inte av överdåd men av otydlighet - och då blir det liksom plagiat liksom.
Det finns något inhumant över den där ursprungsbilden: elefanten är det mänskliga - en paradox som förstärks av att den är insläpad i en studio - medan modellen med krökta nacken är det artificiella - men vilken känsla och stämning man dras till är lika intressant.
Mary Gaitskill fick en massa sånadär underliga tillstånd in i den där romanen, Veronica, och för att den är så skickligt och oerhört stramt gjord så gjorde den vissa ord mer begripliga men också mer främmande på en och samma gång. Som detta ordet, artificiellt, till exempel.

12 februari

2006-02-12T19:20:00.000+02:00

jag har tillbringat de senaste dagarna i ngt slags tillstånd av att det finnsen skatt någonstans om hörnet. En upptäckt, ngt som ska hända, i det egna, annars och det är som en kittling på tungan, man har det, men inte riktigt. Och det är ju inte alls dumt. Men man inte precis sitter på sitt fläsk vid maskinen utan gör tusen och en andra saker. Har sytt i lakantyg en prototyp för en jacka som jag ritade med datorprogrammet och har hållit på halva morgonen med en ärm, har sorterat räkningar och gjort upp planer för mitt företag, jag har sett på teve och så har vi vår vana trogen städat städat städat städat (jag menar, det är en subjektiv känsla: att det inte är nån ände på städa i det här huset).
Jag läser på nytt AL Kennedys Paradise. Den handlar åtminstone på riktigt om alkoholism, en cirka förtioårig kvinnas. När folk skriver om supande, särskilt kvinnors supande så är det sådär att man "tar sig ett glas" - eller så gör man det inte... eller så har man nåt trauma och man bara m å s te ... det här är hela helvetet när det liksom är och har blivit sin egen poäng och mening, viljan och oviljan i salig blandning, blockeringarna, minnesluckorna och den fysiska nedbrytningen och personlighetens deformering att bli det där fostret som är stort i orden men smått och fegt förövrigt, sen det här Förhållandet till en man som är exakt som man själv - det är jävligt bra skrivet - men samtidigt så förskräckligt att det är svårt att läsa.

10 februari

2006-02-10T09:43:00.000+02:00

Det kom igår sen förvaltningsdomstolens utslag om att Ekåsen i alla fall duger för Fridebo-invånarna. Man valde att ha linjen det är inte absolut lagstridigt. Det är sorgligt och ledsamt.
Men ändå, det är bra att det kom ett beslut, tror jag alla tycker. Man får leva med det - och hela den här långa processen har i alla fall fört det goda med sig, att de som nu då "vann" inte bröstar sig särskilt idag utan säger att "dialogen med de anhöriga ska fortsätta."
De anhöriga är ju mycket ledsna förstås, men det verkar inte som om någon har tänkt på att överklaga. Stämningen på Fridebo har varit tung i blåsten och i ovissheten - det är också en outhärdlig situation för alla, framför allt med tanke på sinnesron och hemtrevnaden.
Och nu får vi se.

9 februari

2006-02-09T19:09:00.000+02:00

ha - nu fick jag ultra violets biografi som varit omöjlig att få ett antal år - det är authors guild som har en backinprint.com bokhandel och nu har jag idag nästan läst den. Det är intressant och viktigt det att i fabriken talade man aldrig om att göra Stor Konst, hela det sättet att tala var något man drog på munnen åt så också på det viset är A.W. missförstådd bland dem som tycker att han var en nolla som blodiglade på andra. Däremot så blir det ännu tydligare det där att han ungefär var en Maskin(vilket han nångång sa att han var, ville vara) - en absolut nollpunkt som ville att man "skulle se sig själv när man såg på honom"- silverfabriken en artificiell värld av projektioner för att tala psykologispråket men det är inte heller hela sanningen -
Och att det sen om man börjar LEVA så blir outhärdligt men det är en annan sak. Och att det varken var hälsosamt eller ofarligt (inte bara p.g.a. droger etc.). Men det är också en annan sak.
Clever clever. Men tillbringade nästan hela dagen annars i Ekenäs city, görandes ingenting, körandes omkring vilket var skönt. Iddes inte fara ut på stora vägen, inbillade mig att det var halt. Vår debatt idag ytterst sävlig, ingen överröstade den andra.

8 februari

2006-02-08T19:39:00.000+02:00

anåders ögon: kan inte se millimeterpappret eller nålsögat, och nu rinner dom. Och detta kostar miljoner hos ögonläkarn detfinns ingen återvändo. Har läst - det börjar faktiskt heta, "ansträngt ögonen" - i en riktigt tidig Joyce Carol Oates, som heter Expensive people, det är riktigt bra - en sådan där reckless unge som i första person singularis slår fast vad världen är, och mamma. I nya LRB står idag exakt om Houellebecq - varför den nya är s.g.s. oläslig dvs. kjedelig. I morgon på morgonen ska vi debattera i parlamentet - lokalradion har ett program där man talar i mun på varandra några stycken i en timme - och sen ska vi köra till tullposten i Vanda och lösa ut resultatet av januari månads övningar på på nätet.

5 februari

2006-02-05T16:09:00.000+02:00

det är kallt men vackert och ljust, OCH nu precis kom Hilding innanför dörren, han har hämtat ved. Jag har betalat trafikförsäkringen för min MUULI och sorterat papper, klippt och klistrat. Igår var vi av och an i kyrkslätt, det var också fint, när det blir varmare tar jag katterna och far dit några dagar. Hyfsat det mesta precis just nu.

3 februari, mon amour

2006-02-03T07:56:00.000+02:00

och det snöar. Och Hildings bil var sönder igår, så han var hemma och såg på teve hela dan. Så att bilen är hel idag är skönt. Vi har skaffat miljoner tevekanaler vilket betyder att man inte egentligen ser på någon enda. Har varit borta, ibland är det bästa stället att skriva i ett hotellrum. I luften hängande -

31 januari

2006-01-31T06:07:00.000+02:00

Tarja Halonen vann presidentvalet. Det är ju bra, Tarja H är fantastisk på alla sätt och vis.
Däremot har kampanjen varit konstig, alltså den som fördes mellan första och andra omgången (var själv några millimeter aktiv i den). Den bokstavligen skrek efter, o c k s å från Halonen-sidan, konkretion. Kanske redan från början, faktiskt. Vad innebär typ välfärdssamhället? Jag tror, också efter vad jag snackat med folk, att folk inte riktigt har nån ide.
Nä, inte kan presidenten bestämma om sånt här, men nog på något sätt ha en nyckelroll när det gäller att skapa den anda som ett land, ett samhälle, lever i (vilket ju Halonen också har gjort).
Alltså, vårdfrågor, frågor om trygghet, att få arbete men också löner som det går att leva på. Att själv få vara med och bestämma om sitt arbete på arbetsplatserna - vara en part i förhandlingar.
Politiken har kommit tillbaka till politiken, bröstade sig politikerna igår. Alltså - på vilket sätt? Det att man plötsligt börjar tala om borgare och andra? Min erfarenhet härifrån lande under de senaste veckorna har varit att folk vill vara borgare för att det låter bra, men samtidigt lever de på alla de understöd - och de kan inte vara utan dem heller - som "välfärdssamhället" då ser till att de får. Och att politik på något sätt har att göra med den för dem självklara rätten till något sånär fri hälsovård etc. är höljt i dunkel.
Men är också besviken på socialdemokraterna, de är så lata - självtillräckligheten, solande sig bland likasinnade i den egna kretsen. Halonen vann TROTS fackets trista insats i kampanjen.
Så inte blir det nån socialdemokrat av mig.
Under kampanjen var det bara himla svårt att kommunicera med den s.k. ledningen - och hade man några planer som man ville genomföra så blev det hela tiden efter osynlig mangling någonstans något alldeles annat av dem.

ha bråttom, sitta

2006-01-27T15:56:00.000+02:00

med sin lilla kalender och vara viktig, och inte ha tid inte ha tid vara så upptagen av det ena och det andra. Den här veckan just sån, plus något slags ohälsa, och sen igen att vakna klockan fyra på mornarna vilket betyder sprängd klockan tolv på dagen. Klag.
Men nu göra undan precis allt - tömma bort -
tråkighet är förstadiet till fascination anser kineserna och läste i en artikel att de anser rätt - en sån tanke och andra som finns i huvudet som närmast är en centrifug.
i sådant här läge tänks mest snörpta tankar: de spelar in filmen om Edie (Sienna Miller sic) någonstans i Amerika och så kommer det också att bli bild och så dödas - det kommer att s e alldeles autentiskt ut men just och jämnt just så "troget återgivet".
Tömma rummet, huvudet alltsammans -
"vill inte göra en vit bok, vill inte göra en diamant".

skida vidare 25 januari

2006-01-25T18:18:00.000+02:00

har läst Sara Stridbergs Drömfakulteten som är en fantastisk roman - även om jag gillar verkligen gillar Andy Warhol för iden om det där öppna sammanhanget, i Silverfabriken, som ju effektivt gjordes slut på i och med att Solanas nästan dödade honom och på vilket sätt Andy Warhol bög och anti-kön uti fingerspetsarna skulle kunna representera mansförtrycket har jag aldrig riktigt någonsin förstått. Hon Solanas gjorde ju slut på så mycket av det roliga.

Men den här boken är fantastisk för hur den är skriven, den är så öppen själv, samtidigt stram och påhittig. Polen "mellan galenskap och poesi" som sara s talat om i en intervju, där finns den.
Och det är kraftigt -
Har sen inte läst något alls, samlat papper, och försökt göra ngt utåtriktat för att lösa min uppgift som människa.
Inte alldeles kry, därför just nu ganska splittrat med det ena och det andra.
Ett annat förbjudet ord: utopi.
Hur anåders många gånger har jag använt det - det är alldeles tomt i det nu.
Jag menar inte mena något annat men försöka förstå vad jag menar med det.

PS

2006-01-17T09:19:00.000+02:00

Den fetlagda flickan som är hans dotter alltså, som han ska gifta bort med en rik solochvårare. Så säger den snälla pappan:
"We have fattened the sheep for him before he kills it."

17 januari

2006-01-17T09:02:00.000+02:00

Och nu har snön smultit bort, men det ska bli kallare, och varför inte. Vinter är det ju i alla fall och ljusare. Gamla tankar: så mycket sådana kärestor, hela sjok, som liksom hänger kvar ibland vet man inte riktigt varför, något slags lättja eller förälskelse. Har under den senaste tiden tänkt på och läst om och skrivit om marimekko (nå det låter högtidligt, inte var det så väldigt ingående, men det är något som inte går ur huvudet i alla fall). Inte blev det nåt vidare, men mitt i det där så händer att man plötsligt börjar se på ett nytt sätt, det man tror sig skriva emot är så övertygande, att sen vet man inte längre. Och det är bra, inte det att ha fel, men att plötsligt slippa alla de där gamla ressentimenten och förhandsinställningarna, att ha tabula rasa åtminstone där, och kunna se på ett annat sätt. Och börja tro på det också.
Det är roligt, ännu finns det hopp - man håller på och går omkring och tycker att man är origid och öppen och sen talar man om det också på det viset och det finns en viss koketthet i det med. Men sen finns allt det där bråtet i alla fall som liksom blivit ens glasögon som man ser på allt igenom.
Till det vida fältet, där det kan vara t o m t. En stund i alla fall.
Har hållit på och läst Barbra Vine, "The house of stairs" - den är hemskt intressant och påminner mycket (den skrevs på åttiotalet) om Alan Hollinghursts den där han fick Bookerpriset för för två år sen. Här är förstås också Henry James en undertråd, kanske skarpare. Med mer öga inte bara för det sociala klättreriet utan också för "the ruthlessness" som Henry James kan gå hur som helst med. "We have fattened the sheep for him before he kills it", som pappan till den fetlagda flickan som skall giftas bort med en europeisk solochvårare - "he" i det citatet - säger till en vän.

10 januari

2006-01-10T09:40:00.000+02:00

Snön ligger över fälten och det är ljusare nu, man börjar märka det. Gula katten stryker längs med åkerkanten. Den har blivit kastrerad och är inte någon fasa längre, även om Ludde, som är lat och räddhågsnare än man skulle tro vid anblicken, inte gillar det.
Har sytt under ledigheten prototyper på grundval av beräkningarna. Det är en smula trolleri, trodde inte att det skulle bli något, men sen sitter det i alla fall. Om man är noggrann, det är en pågående ansträngning. Ärmar ännu, sen kan jag lägga in alltsammans i mönsterprogrammet på datorn och se vad det blir av det. Men har i alla fall ett hum om hur olika mått förhåller sig till varandra.
Tror så i alla fall.
Läst Alice Munros noveller och Janet Frame. Det finns en snårig biografi över Janet Frame, som är kanske alltför detaljerad för att vara bra, men med det mest fantastiska författarporträtt man kan tänka sig. Två tanter - Janet Frame och hennes syster, de är ganska gamla båda - i kappa och med handväska - på en strand framför det stora havet.

31 december

2005-12-31T18:34:00.000+02:00

Nu är jag i Klädskolan, med passaren i högsta hugg, mitt i lektion 2.
Beckmans nästa.
Fast först ska vi ha nytt år - många nya eventuellt.
Ett nytt liv.
Eller flera.
Det är också något med den här rösten.

"Last season's fruit is eaten
And the fullfed beast shall kick the empty pail.
For last year's words belong to last year's language
And next year's words await another voice."

(ur T.S. Eliots Four Quartets, nr 4, "Little Gidding")

Gott nytt år!

Porrstövlar (tack Monica) 28.12

2005-12-28T09:34:00.000+02:00

Det är Monica som på sin underbara blogg har myntat ordet: porrstövlar. Med dess metaforiska användning som härmed skall vidare ingås på. Vad är en sådan porr-stövel, alltså, i livet? En stövel man inte i enlighet med en massa saker man vill och ger sig ut för att vara och vilja skulle dra på sin fot än mindre dratta omkring med på hedersord. Men som likväl. Finns. Som likväl. Inte bara utövar sin dragning. Men blivit iförskaffade, gådda i dessutom.
När jag var i de tjugo åren på åttiotalet älskade jag The Smiths och Ebba Grön, Rymdimperiet, Imperiet. Det var en skön och alldeles i enlighet med en massa kärlek, som man kunde torgföra natt som dag där man gick i sina svarta kläder som man köpte på underliga platseroch köpte man på vanliga ställen var man noga med att sprätta bort axelvaddarna först - om nån idag tycker åttiotalsmode som det framstår som det fulaste som uppfunnits var det inget mot ens och ens krets - och oh för vikten av att ha en krets - förakt för detsamma när det begav sig (såja, mormor har talat). Stockholms Negrer. Mat och toaletter med bandet som bara bestod av flickor som jag tror hette Elegi.
Men jag hade hela tiden denna porrstövel, den hette Fleetwood Mac. Och inte bara Stevie Nicks, men hela, som det heter, musik-ensemblen. Rumours men framför allt framför allt albumet som införskaffades i dessa tider på porrstövelvis, i det riktigt fördolda, Tango In The Night, och spelades ensam i lägenheten vid tidpunkter man knappt själv i alla fall inte i sina vildare fantasier var till städes.
Men porrstövelkärleken innehåller en intressant fråga, ett gäckande varför? Jag förstår inte själv. Fortfarande älskar jag Fleetwood mac utan att begripa varför. Som jag älskar romaner av Wally Lamb, särskilt She´s come undone (men till och med också den följande oläsliga, minns inte namnet, pga intrigen som aldrig ville sluta förveckla sig), dvs. det finns ingen begriplig orsak. Det är inte för att tigga sig tillstånd att gilla en eventuellt dålig roman jag skriver det här, utan för att det gäckande är att driften till Porrstöveln blottar något om en själv som man själv är i ovetskap om, på riktigt. She's come undone har jag läst fyra fem gånger utan att fortfarande förstå varför, vare sig boken kan objektivt beskrivas som bra eller dålig.
Fram till några dagar före jul tänkte jag att det att jag någonstans tycker att George Michaels Last Christmas är bästa julsången i, typ, världen, också är en porrstövel. Sen av en händelse råkade jag få nos om att det är många som känner likadant inför denna sången. Men, hand på hjärtat, var det en lättnad? Månne porrstöveln är något man dessutom i all sin sunkighet man vill vara ensam om?

24 december

2005-12-24T06:45:00.000+02:00

julafton. nu far vi till landet. god jul, det är roligt med jul.

19 december

2005-12-19T06:34:00.000+02:00

Desinformation, del xxx: man ska beställa avloppsbrunnstömning i kyrkslätt, man vet namnet på firman - det är inte svårt, det finns ungefär exakt EN firma, ett stort börsnoterat företag, som, hur det nu råkar sig har roffat åt sig i stort sett all dylik verksamhet i hela nyland - och man har använt sig av den flitigt tidigare. Så söker man på nätet och vad man får upp är en plus massor med sidor om bolagets börsverksamhet och i övrigt ekonomiska profiler samt ingående datummärkta redovisningar om bolagets expansion i ett övergripande perspektiv. Men se inte en enda jävla klar upplysning om hur man ska bära sig åt för att beställa de tjänster som nämnda bolag tillhandahåller, alltså, i klartext (det finns inte ett enda jätekaivontyhjennys ens nämnt någonstans), avloppsbrunnstömning. Inga telefonnummer - jo, nog sen kan man efter någon tankeansträngning h ä r l e d a till vart man eventuellt kan försöka ringa och förstås inte, kära folktinget, ett ord på det andra inhemska.

14 december

2005-12-14T08:42:00.000+02:00

ludde och snäckan kom till rätta, men snäckan är fortfarande skärrad, vill inte gå ut.
Läste i London Review of Books om objektivisterna; klä sig i cape med dollartecken och mena just det, röka cigarretter för att cigarretten är en fin bild för den glödande hjärnverksamheten som är alltings mål och mening, den sanna övermänniskans tecken, och mena det också, inte tro sina öron när man (Ayn Rand) blir diagnostiserad med lungcancer, man hade ju "the right premises".
Försökte för några år sen läsa "Atlas Shrugged" men kom inte igenom den, blev sugen på att läsa igen - Mary Gaitskill skrev den här, "two girls - one fat one thin" eller hur den hette som bra liksom fångade den mentala sfär där sånt som objektivismen föds. Ensamhet, ensamhet, finnighet, ensamhet och ännu mera ensamhet - en sån där som alla speciellt missförstådda men i hemlighet förstår eventuellt bara man själv utvalda genomlever särskilt i tonåren. Det träffar alldeles rätt, nära hemma alltså, ens ensliga egna tonår till exempel.
Det där speciella tillståndet då man med orden kan bygga vad som helst -
Ayn Rand var ryska, engelska ett främmande språk - så hela det där ordbygget som liksom innehåller förvrängningar i förhållande till det gängse - till exempel, som stod i artikeln, ingen skillnad mellan "egoism" och "egotism"... är sitt eget besynnerliga språk - och kanske just den lilla förfrämliggörande tvisten i förhållande till det gängse en hemlighet med dess kraft för de "sant utvalda" som ju ofta har en känsla av att förefintligt språkbruk inte rymmer dem -

hundar&kattor

2005-12-13T13:09:00.000+02:00

ibland gör man sånt här: grannen har två stora hundar, jag har två katter, som sagt som sagt, och man kunde vara en annorlunda Matte, en sådan där som låter gå. Grannarna låter ibland sina hundar springa lösa, mycket riktigt springer de småningom också hit - till den här gården och skogsdungen där mina katter rör sig fundersamt och liksom ganska obetänkligt utan att se sig omkring som vissa andra. Tittar ut genom fönstret och vad ser jag om inte hundrarna exakt utanför mitt fönster - rusar ut för att försvara reviret, katterna strittar åt femtio olika håll, ena hunden efter katten, andra efter mig typ, det är buller och brak - under vilket jag vid sidan av nästan blir hundöverfallen hinner ryta till grannen att hålla fast sina hundar för att dom ÄTER upp mina katter - NU alltså är kattorna försvunna, hundarna hemtagna och jag sitter härinne och skäms emedan jag vet vem som var upphovet till allt. Ludde&Snäckan, kom hem, allt är förlåtet.

kärleken är död, den leve, 2

2005-12-12T05:13:00.000+02:00

Det är det här, alltså, paradoxen: Robert H är författare, han har orden, han vet att han kan säga vad som helst, han har slutat tro på orden, eller är fullständigt indifferent för dem. Han har i den där scenen fel - och rätt - Sarahs snackande hjälper ingenting, men ändå.... Kärleken är en ström, men kanske inte som hon menar - för kanske kan den inte hjälpa ss att leva, kanske leder den en fel... nå, utan att hamna djupare i det metafysiska träsket som kan fyllas med ytterligare formuleringar så så här: det regnar i den där filmen. Regnar, regnar, regnar och regnar och formligen dränker in allt till sist.
Kärleken öser ner, men man varken ser det eller förstår det.
Det är fint alltså.
Och de här anteckningarna föranleddes av att jag blev osams med en vän.
Och det redde upp sig.

syskonen Harmon&Lawson

2005-12-11T09:02:00.000+02:00

den ena, Robert H som i Harmoni vilket livet han lever är ungefär en motsats till, den andra, Sarah, Law som i Lag, i den sinnes- och regelupplösning som följer då man fått sparken från det liv man trodde man skulle leva. Och den där scenen där den senare kommer hem till brodern där hon bor tillfälligt efter en bowlingdate där bowlingklotet fastnat i handen, tar vodkaflaskan och börjar Telefonera. Till sin f.d. man mitt i natten, för vilken hon håller denna förvirrade föreläsning om Kärlekens strömmar.
"Don't you believe, that love is a stream?" Och inte lyssnar han ju, gubben, så inte tror han något alls, men det gör brorsan i en annan telefon, han kommer in i rummet där hon är och avbryter det hela.
"Love is dead, Sarah".
Det finns inget i världen som går upp mot den där scenen, den är så sann. Man kan inte kommunicera, särskilt inte om känslor, men ändå gör man det, på något sätt, hela tiden. Det är detta sätt, som bara Cassavetes får fram, i just den där filmen -
Kärleken är död, och ändå är den allt annat -
Ska skriva om Houllebecq sen, har ont samvete över att jag häcklade den här för ett tag sen, men det finns några paralleller tycker jag - inte är den där boken dålig men det är liksom så att allt verkar ha blivit sagt förr av honom själv och bättre - men som sagt, har inte kommit igenom den än, skriver mera sen.

9 december

2005-12-09T09:07:00.000+02:00

i måndags fick jag augustpriset och det var som att plötsligt befinna sig på månen, så oväntat, som om fagerholm vunnit över kekkonen, ngt liknande.
Men g l a d förstås, glad glad glad o glad.
Och nu är det skön vardag igen, det är dessutom intressant med extrema känslotillstånd i anslutning till nåt man gjort - sånt som kallas Motgång och Framgång som alltså hänför sig till det man gör men som ändå är, detta är inte falsk blygsamhet jag är nog alldeles stolt också, men på något sätt verksamhetens art i alla fall, främmande för den - de innehåller en sida av djup svikt i självförtroendet. Man är nånstans övertygad om att man är en bluff och det är bara en tidsfråga tills nån ser det.
Det intressanta alltså, att framgång&motgång genererar exakt samma självtvivel.
Nåväl. Det är övergående - det är också nåt man lär sig med tiden.
Och nu kommer jag att ha råd att ta e-kursen i Tillskärning som dregglats över de senaste månaderna.

min hemlighet

2005-12-02T09:37:00.000+02:00

tycks vara att jag inte orkar läsa The Possibility of An Island till slut.
Har fastnat i mitten, kommer inte vidare, bästa sömnpillret.
Det snöar nu, men sånadär amerikanska snöflingor, schlopp, som Monica skrev om i sin blogg.

29.11.2005

2005-11-29T08:59:00.000+02:00

"...its not important to write and be right because writing and being right is creating more illusions. It's necessary to destroy and be worng..." oöversättbara nästan fantastiska Kathy Acker, här har vi det, okuvligheten, rå-styrkan, på riktigt.
Och hon dog som något på förtio - eller var det femtio, men ung i alla fall - i bröstcancer, vilket var särskilt onödigt eftersom hon hade nekat alla former av konventionell medicinsk behandling, det skulle vara alternativa läkemedel och terapi.
Könstigt eftersom hon var hon (min bild av henne) ... sen läste jag i missmod också nångång i somras att hon fick omkring i alla fall och var sur på att hon inte nämndes i de litterära sammanhangen, hon som gjort så mycket för hela romantänkandet, det organiska skrivandet&varandet, där allt går ihop --- (det är INTE, mina vänner, "postmodernism", som nån trist beteckning, det är att försöka få ordet att bli KÖTT i livet och i världen, "true change")... Inte ens bland de klipska s.k. fördomsfria filosofiska tänkarna hade hon nån plats - och det slår jag vad om att är för att hon är kvinna - man liksom lät missförstånden kring henne, att hon var någon trendig&ytlig galjonsfigur för feministisk dekonstruktion, bli bestående.
Ingen har liksom sett det angeläget att komma med tillrättalägganden, uppdatera, korrigera.
Nåväl.
DU HAR GJORT MIG LYCKLIG!
Och nu skriver jag.

Tillsammans är vi starx

2005-11-25T08:50:00.000+02:00

Fototrop betyder skriver anonym "en magisk aspekt som har sin källa i ljus."
Det är fantastiskt, för bra för att vara sant, för det är ju det man ville kunna vara i alla fall in moments of daring i alla fall i sina egna ögon: en sådan där aspekt, magisk.
Men skön vardag i alla fall: idag vanlig dag, skriva, rouda hallen del X, föra böcker till biblioteket och handla mat i vanliga affären.
Vårda katterna: borsta utfordra och umgås med.
Sluta gå omkring och irritera sig på sig själv och allt och alla.
Let go.
Igår på kontaktgruppsmötet för Halonens kampanj kallade Laura L. mig för "Merja-Riitta."
Plötsligt så kom jag på för tusen år sedan med Merja - då var det sådär ibland och man kunde skapa det helt och hållet på tumanhad, en privat magi liksom. Ett eget språk, ett eget sätt att vara - i och för sig varken sunt eller målinriktat eller något sånt. N a t u r l i g t v i s kan man inte leva i det för evigt, men det var knappast poängen med det.
Vi gav ut KLO och för att få pengar till det hade vi bland annat en dikttjänst för Merja var bra på rim och versmått (ottave rime kostade mest) och ny tid beställde födelsedagsdikt då de hade nåt jubileum, vi rimmade på Marx: "tillsammans är vi starx" och var väldigt stolta över vår påhittighet. Sen när dikten kom i tryck så hade nån naturligtvis gått och ändrat det till "Tillsammans är vi starka."
SÅN är verkligheten.

SOLSTRÅLE

2005-11-24T06:47:00.000+02:00

man tror man ska klara november, men november anfaller alltid och anfallet är fegt, en attack bakifrån. Och det visar sig på följande sätt: nä allt är bra. nä är på humör, är till och med inspirerad allt som oftast och ibland. Men ändå, man är en annan än i augusti, eller början av september, den röda tråd man såg framför sig då, låt vara inte som nån medveten rationell tanke utan som en aning, den har förtunnats. Och ens humör handlar ofta om att försöka hitta till det som inspirerar som är starkt och förunderligt, för upplevelsens skull - inte för att låt vara hur intuitivt som helst, hålla sig i linje med det där andra grumligare. Och förbannelse: skulle jag leva ensam skulle jag aldrig vara november månad i det här mörkret, duggregnet alternativt iskylan, andra alternativ finns inte.
När mamma och jag hade det som värst i kyrkslättshuset hösten efter att pappa dog gav hon mig en DEPP-lampa som hette Päivänsäde i julklapp. Jag var sur över också det, det föreföll absurt men nu förefaller inget absurt, man ÄR en fototrop, så är det.
När det sen blir december kan man i alla fall klä sig i RÖDA kläder, har satin -
Igår sydde jag i habotai, mitt favorittyg av alla sidensorter - det är mjukt, slirigt, tunnare än satin och kanske inte snyggt att ha på sig för det är over the top - turkos, knappt tre meter en restbit för tio dollar på ebay. Inte hemskt lätt att handskas med för att det halkar, men med provdockan är allt femtio gånger enklare: man nålar upp det och tråcklar medan det hänger men i morse sen missmodig när jag såg den ofållade fållen för att jag insåg att sen när jag tar itu med den så förstör jag det här plagget i alla fall ändå till sist.

23 november

2005-11-23T08:16:00.000+02:00

klockan är åtta har varit uppe sen halvfyra, men somnade igår klockan sex så att det är väl mest dygnsförskjutningen som blir problem och att man är, kommer att vara, sprängd vid tolvtiden på dan idag. Men vad gör det för man är h e m m a nu.
Anna Jörgensdotter uppträder på Nifin idag i Helsingfors. Köpte hennes roman i Uppsala i måndags, med soundtrack. Lyssnade på soundtracket i bilen när jag körde hem igår och det var bra och intressant också det där att man hört soundtracket innan man läst boken.
Alldeles skönt, sådär tröttlullig i bilen och sen först vaknar man till ordentligt när det börjar slira. Av nån anledning är det alltid halt efter Karisavtagen och det är inte alls lustigt att åka hit och dit på vägen med ryska biltransporterna på motkörande filen.

rättelse 18 nov MOT världen MOT livet

2005-11-17T09:41:00.000+02:00

om man småningom skulle lära sig a) datum, b) citera rätt.
Igår satt jag med H-essän framför mig bokstavligen när jag skrev ner namnet fel här:
Against the world, against life heter essän alltså inte vad jag skrev igår, upplyftande men sant och jag ser mycket fram emot den.
Var uppe klockan halv tre i morse och gjorde mönster och läste Houellebecq. Är vid hälften och den är bra, men effekten av livsförändring tror jag uteblir på grund av att det i alla fall är samma vision - hur akut som helst - som i elementärpartiklar och i H:s nästan alla andra böcker.
Sen somnade jag om och vaknade klockan åtta.
Det egentligen mest chockerande med H:s vision - och det som ingen egentligen satt fingret på som han (översexualiseringen är ju inte precis nån nyhet) är att den nya världen saknar Humor.
Vi är jävligt lustiga och flabbar hela tiden, men det är liksom inte samma sak.
Eller att vara flippant, ha ett sådant ordslimmat förhållande till världen.
Mot världen, mot livet fast när man översätter det till svenska blir det en extra knorr där på på slutet - mot är också en riktning till.
Snön har inte fallit än, men frosten ligger över världen som är solig och stel, Snäckan avtecknar sig som ett föga skräckinjagande men i alla fall spöke i skogsbrynet.

ulf karl olov nilsson/Houellebecq

2005-11-16T13:19:00.000+02:00

svensk poet, på galleria huuto i hfors 22.11 nästa vecka (je massor med andra svenska och finska poeter). Alla som kan gå dit! Såg nilsson i gborg i måndags, det var une revelation, så bra så bra.
har idag äntligen fått Houllebecq the possibility of an island i min hand, plus essän beyond good and evil om lovecraft. Nu ska jag gå i säng, är förkyld förkyld och har feber, med dem.
Nu ska hela mitt liv förändras. Av denna romanen; sådan är den anspråkslösa förväntningen alltså. Återkommer NY och SPARKANDE.

6 nov

2005-11-06T16:40:00.000+02:00

och idag har vi promenerat. Klockan åtta på morgonen, fem kilometer. Har för första gången sett huset från ett visst håll. Och sen är man förstås piggare hela dagen. Detta bör uppmuntras.
kvetcher betyder klagare. Har jag inte vetat förrän nu då förstås catcher in the rye får en till innebörd. Följande veckorna resa igen, till antewerpen och amsterdam i övermorgon.
Har gjort två lager på lagerklänningen, det ska vara många till. Tyget är perfekt, provdockan är perfekt, man kan på ett helt nytt sätt hitta på för att man genast ser lite hur det kanske kan te sig sen.
Nu S k a jag städa bilen.

femte november

2005-11-05T20:37:00.000+02:00

har idag alltså inte gjort det bittraste dugg för att lösa min uppgift som mänska (i förrgår gjorde jag i alla fall ett halvdant försök att skriva in mig i socialdemokratiska partiet, mer, kanske, om det senare, jag vet inte - och igår var jag i skolan och det är lärorikt - hur minutrarna går på ett speciellt sätt i den världen, oerhört snabbt och långsamt på en och samma gång, det är tröttande men intressant och alldeles annorlunda än annan tideräkning).
Har i alla fall läst the year of magical thinking hela dan och det är som om allt som man gått och visslat i sig på olika sätt både glatt och lesset kommer till nåtslags punkt av mening. Idag är det mammas dödsdag, hon dog 2002, det känns också märkligt, men eventuellt bara som en effekt av magiskt tänkande. Men den här en nånstans där man trodde det var nästan omöjligt att finnas i ord, samtidigt som det är så enkelt. Det är i n t e
r a t i o n a l i z i ng av en "common experience" som jag läste på en en blogg nyss då jag googlade - det är allt annat än rationaliserande trots att det är glasklart. Hur ord och uttryck överhuvudtaget blir direkt fysiska - uttrycks bokstavliga bemärkelser känns - i vissa tillstånd av sorg och förluster.
och det här kan jag inte förklara alls -
Men i alla fall, också Quintana, dottern, dog. För bara två månader sen, i slutet av augusti 2005, läste jag på nätet nyss.

fjärde november

2005-11-03T14:58:00.000+02:00

steg upp klockan fyra. la mig halvåtta igår kväll. det är inget att brösta sig över för sprängd är man vid denna tidpunkt på eftermiddagen - som skillnad mellan att vakna fyra eller fem - och ännu återstår många äventyrliga timmar av dagen. i morgon ska jag till skolan. högstadieskolan. fyra timmars mangel är inte direkt onervös.
läser the year of magical thinking, älskar joan didions släta klara prosa - hon skriver också om vågor, sorgens vågor: dan före nyårsafton 2003 dog hennes man (J. Dunne) vid middagsbordet och vid samma tidpunkt befann sig deras dotter Quintana sedan några dagar i medvetslöst tillstånd på sjulhus. Det ena hade hade inget samband med det andra - det bara råkade sig.
you sit down to dinner and life as you know it ends.
the question of self-pity.

2 nov

2005-11-02T10:41:00.000+02:00

egentligen är det väl fototrop man är, så fort solen skiner och det blev ljust igen är man på humör ånyo och kan till och med tänka sig att VILLA en sak: ut och jogga till exempel, eller till simhallen, eller eller -
få igång något slags spänstande, målsättning A.

The day the music died (and I started living)

2005-11-01T08:19:00.000+02:00

stod det på en miniatyrisk lapp, handskrivet, på en papperssnutt utriven ur en tidning som jag hittade i arbetsrummet på Rosagatan i hfors som jag hyrde en gång för ett antal år sen.
Saker man tror att man dör utan är dom som när man blir av med dom får en att leva. Min största upptäckt i livet hittills har varit och det har skett alldeles handgripligen - det låter dramatiskt men det var det - att med enbart v i l j a och tanke kommer man ingenvart.
Man vill och tänker sig det ena och det andra - medan livet står på sidan om och talar abrakadabra och man inser att man är maktlös, man kan inte språket heller fast man kan en massa saker, det mesta tycker man.
Ja vilket humör. La mig igår klockan halvåtta orkade inte lyfta en tå. Det är också objektivt sett normal förkylning som håller på att komma igång. Ögonen rinner, snyft, men också beroende på att jag färgade tyg med svart handfärg igår och hade inga plasthandskar - sen skrubbade jag händerna med skrubbmedel och naturligtvis har jag glömt att huden är allergibenägen etc
- idag har jag legat i sängen och surat fram till nu. Det är nästan så att man inte vågar stiga upp för att man med skräck ser fram emot vad man ska ha för sig idag då. Nya utmaningar, liksom.
När Lovecraft var barn hamnade hans familj på obestånd och måste flytta från sitt fantastiska hus med omgivande ägor som var väldiga.... L brukade sen cykla till stället och stå vid staketet och glo genom spjälorna på de där platserna som en gång varit bara hans värld, liksom.

31 oktober

2005-10-31T09:01:00.000+02:00

var igår av och an till hfors för att se en lusen film, den var lusen. Hem igen och där for den dan, i bilen. Har fått min schneiderpuppe, på fyra dar från Bonn, och ett nytt blad har vänts i Handarbetsvärldens historia. Har också konstruerat mönster för hand, inte så mycket på kursen för lärarinnan är inte så väldigt insatt, men med hjälp av en bok.
Annars är det grått ute, har varit hängig, Konsten att klara av november. Eller att på förhand känna skräcka för november. Det blir värre och värre med åren, det.
Har nu börjat läsa Lovecraft. Det är intressant och otyglat.
Ibland i Hfors, särskilt bland alla tingen, så ett slags gröpande vrål i en efter nåt med mamma och pappa och barndom, ungdom. Det är den råa mörka höstens landskap, rulltrappor och trappor och speglar: i hfors allt så annorlunda än på sjuttiotalet men ändå på något sätt så vansinnigt d e t s a m m a. Och vad jag menar är tvärtom, något slags längtan som är som vågor av ögonblick och närvaro, till det där som är borta, på det där viset, att ingenting spelar någon roll nu för det där har varit ren och det är var allt och så var det med den saken. Men det är enormt förtröstansfullt, man kommer aldrig längre än hem. Och då kan man vara varsomhelst sen.
obegripligt blev det. Tua sätter just de där känslorna i ord i sina dikter. Det är inte nostalgi, det är just det där som jag inte kommer åt i ord. Men i slutet av isländska filmen Children of Nature finns det också; ögonblick som bara liksom flimrar till i medvetandet och betyder ingenting och allt, som det som finns omkring en. Så här var det, det var allt.

25 okt Ved

2005-10-25T07:30:00.000+03:00

bar och radade i förrgår och det är ytterligare en orsak till varför man vill bo på landet. Och när man kommer in så är man genomblåst - Igår sökte vi vitrinskåp, billigt, hela dan. Hittade ett acceptabelt, inte snyggt, men acceptabelt för att det är så enkelt.
Läste några Jenny Diski-artiklar i LRB-arkivet på nätet - hon skriver så att man tappar andan, det är alltid en och flera poänger, ofta djupt chocking, hon säger sånt som ingen annan men gör ingen poäng av det och då händer något med en som läser, små förskjutningar i ens befästa värld, det känns genuinare också för att det inte är med buller och bång och kanske är det genuint för att det inte finns någon rationaliserande mellanhand i tonen eller stilen.
Har skrivit om Elizabeth Taylor, hon är döende. Det är inte första gången, men kanske allvarligare än någonsin. Det är något i henne som trotsar alla myter om henne. I en finsk tidning: Elizabeth Taylors tragiska liv. Men det är just det, det ÄR inte tragiskt och att ha varit med om allt hon varit med om och fortfarande ha auran av LIV och inte tragik är oerhört.
Nu börjar dagen, det ljusnar.

23 oktober

2005-10-23T17:28:00.000+03:00

trött på tyckanden hit och dit, jag menar mina egna. Beställt Lovecraft och Houllebecqs essä som finns i bok en anglais, beställt också Joan Didions The Year of Magical Thinking.
Det ska bli kallt nu, det är grått ute men vilsamt. Skön helg, mycket varande med katterna - läst A.L. Kennedy, Paradise, skumt bra alkis-skildring -
faktiskt urled den här rösten slutar här nu det är säkert bättre i morgon gonatt -

20 oktober, torsdag

2005-10-20T07:07:00.000+03:00

ska leta upp lovecraft ASAP. Färga tyget en gång till, så att det blir riktigt svart. Annars ett tyg som färgar bra. Det blir som slöjor, svarta slöjor som jag lindade över terrassen till Hildings glädje (han blev inte glad, alltså, men det visste jag ju). Krohn föll sedan ordentligt efter fantastisk början och kapitlet i mitten. Blev till en saga, varken nätt eller oberörande, men ändå. Kompositörn som hade blockerat började komponera igen, man fick barn och holme och det var fint och allegoriskt, men plötsligt Litteratur, en bra komposition och lite förlösning på slutet. Hade väntat mig mera Brottning med det ohyggligaste.
Läser om The Girls of Slender Means här emellan. Muriel Spark i sin krafts dagar, det tar andan ur en. Hon använder ett ord som "savage" på ett sätt som ingen annan - savage mitt i det väldordnade och nätta, närvaron av något slags Gud också, stor och sträng och oberäknelig. Marken gungar, allt gungar, ändå ser allt så vanligt ut, ändå bara små, små skiftningar i vardagen. Och inte kan man beskriva det. Nej det går inte. Ingen vardagspsykologi för sådan hade inte uppfunnits och i alla fall inte blivit filter för upplevelser&erfarenheter, då 1963 när romanen första gången publicerades.
En anonym på bloggen frågade om bokkalaset i Ekenäs - jo,jo, kom bara. Trots det vedervärdiga namnet (till och med POPkalaset är nerlagt sedan tusen år) en alldeles roligt tillställning med två större kvällsevenemang och många av höstens finlandssvenska författare.

19 oktober, soluppgång och lite frost över fälten

2005-10-19T09:00:00.000+03:00

en sådan morgon, nästan omöjligt att inte känna tillförsikt.
Att det är bra: med Hilding är det bra, med katterna, i huset(trots att blodet isar sig med tanke på eventuell ränteuppgång, se dagens tidning).
Skulle jag ha barn skulle det vara bra.
Linda(h) Hildings yngsta dotter ska ha barn. Igår blev det klart, de har Rufus redan, han är fyra år.
Jakob svarade om Lovecraft, blev nog sugen på att läsa - "den totala galenskapen".
Jag läser Tiina Krohns kortet från refice, höstens bästa finska hittills om man nu ska ordna böcker i följd - och samtidigt, itkonen är den mest inspirerande och imponerande - och igår innan jag somnade läste jag ett av de hemskaste kapitel jag nånsin läst (men så bra, så bra) - en operationsscen (boken handlar till en del om den svarta handeln med organ där fattiga barn får stå för råvaran, så det är kanske någorlunda klart vad det var frågan om - men det blev värre än så också för att det är så återhållet skrivet, utan patos med).
En sak, kanske ovidkommande, varför är det omöjligt för finska författare när de skriver att få om de har svenska meningar i sina böcker dem rätt stavade eller grammatikalisk logiska? För det mesta är det frågan om så små snuttar att det inte är besväret det kommer an på.
Men också hos Krohn, annars oerhört slipad och nogrann, ska det vara fel just där och det har ingen poäng, bara grumlar till och irriterar, i intrigen.
Vidare. Igår på sykursen kom vi i alla fall överens om att jag börjar göra grundmönster för jacka nästa gång - vill lära mig nånting ordentligt. Det är roligt att sitta där och sy men en smula frustrerande när man göra sina sedvanliga misstag om och om igen motiverad av sedvanlig lättja och hafseri. Det var ju meningen att detta skulle vara en hobby som på något sätt utvecklade karaktären.
Ska nu medan Hilding är på jobb passa på att färga 20 meter av det tunna bomullstyget - han hatar när jag färgar för att det är klåttigt och om det är något vi brukar vara osams så är det hur städat och rent ett hem ska vara.
Dessa tjugo metrar ska jag färga SVARTA. Sedan får vi se.

18:de och IDAG

2005-10-18T11:20:00.000+03:00

fyller Fia, igår fyllde Henrik. Det har varit kallt under natten, och klart månsken, man sover illa. Drömde en såndärn dröm om att jag hade bjudit en massa mänskor på fest, sen visade sig att jag liksom inte hade förberett nåt annat så vuxna människor packades i ett stort hus som tonåringar, det var hemst otrivsamt och jag var dålig värdinna.
egentligen har sånt hänt på riktigt i livet, också.
Läser Tiina Krohn (f.d. Kaila), Kirje Recifestä, den är intressant - och nu under eftermiddagen ska jag tänka på vad jag ska sy ikväll. Bomullstyget på posten, gick inte via tullen vilket är konstigt. Nu när jag har företagsbeteckning och allt - men skönt i och för sig.
Vi har hållit på och utbytt meningar om Oryx and Crake med Merete på mailen. Man borde kanske läsa om den, men den bara inte tänder. Tänker på Houllebecqs vision av framtiden, livet i den nya världen. Hur den är så mycket svårare, den förutsätter inget stort sammanbrott - vilket är det kusliga - det som föregår är en blandning av ont och gott så att det ena inte kan avskiljas från det andra. Och den där massiva Sorgen som ligger över allt. I Elementärpartiklar, alltså. Men på något sätt handlar hans böcker hela tiden om samma sak (har ju inte kommit så långt i min utveckling att jag skulle våga ta i den nya på franska språket).
Å andra sidan Oryx and Crake var min första och hittills enda audiobok, som jag lyssnade på i bilen och det var en förnumstig man som läste och varje gång crakerianerna talade så måste han artikulera som om de var barn. Det färgade av sig på allt - det lät så dumt.
Men Lovecraft, har nån läst Lovecraft, borde man?

Kommentar till det föregående, cleverness

2005-10-17T12:02:00.000+03:00

och man kunde ju också tänka sig att en orsak till att skriva dagbok såhär är att man kunde få ur sig alla sina darlings en gång för alla för att man sedan kunde få slippa förstöra sin ålderdoms miljö (om man kommer så långt) med att löständerna klapprande påtvinga världen bestämda (och i hemlighet tycker man, oerhörda) åsikt om att Mary Hartman, Mary Hartman är den bästa tv-serie som någonsin har gjorts.
(Fast å andra sidan - har inte tänkt dessa kärestor på länge, kanske är det ett tecken på att man på riktigt är på väg bort, att det börjar kännas trött och slitet, dags för nya saker. Och det är en bra sak med dagboken, att man kan skriva ut sånt härnt, nöta ut det, sen är det där och man orkar ju inte själv heller hur man än kan vara bedövad av sin egen tankeverksamhet stiga ner i samma flod två gånger).
Det hvide papier.

vanlig måndag 17:nde

2005-10-17T11:29:00.000+03:00

och jag kommer ihåg datumet för att min systerdotter Fia fyller vad hon nu fyller - elva, tror jag. Och det är mjukt grått över fälten, mycket vilsamt. Har fått fason på gammalt som ska ivägskickas för att sen kunna dyka ner i det egna. I morgon är det sykurs för första gången på länge - funderar på vad jag ska göra nu sedan det optimala överdelsmönstret avklarades, något med linne eller vävd bomull. Beställde nästan 50 meter tunt vitt bomullstyg, som gasbinda, på ebay och iden är att man skulle färga i olika färger nära varandra och sedan göra lager på lager - "your arabian nights dream" som min indiska väninna sa - och vad det blir av detta är garanterat några lager Tjock Tant till men projekt två: att tvinga sig att sy dragkedjor, tvinga sig att sy kragar och knapphål.
Läser The Falls av Joyce Carol Oates, den är nog bra, men det är ändå som om man läst alltsammans förut - av henne själv författat, också.
Men om myter, på tal om månen och Angel Falls och det där: kanske är det när myterna blir för tydliga, "vår" tolkning av dem för endimensionell som de slutar vara verksamma.
Omnågot så var sextitalet det medvetna mytbyggets tid - kanske är det därför så fascinerande också. Men samtidigt som medierna var upptagna av och det kollektiva medvetandet inmatades med dessa drömmar t.ex. om att bestiga, upptäcka och erövra - så hände och skedde saker omkring som var ägnade att om något så åtminstone söndra denna Berättelsestruktur med tolkningar --
Och det blev en enorm Klyfta mellan å ena sidan det befästa och å andra sidan... these "shivelling standards" som den nya filmen teven och musiken och etc. gjorde. Hela den s.k. ungdomskulturen. Man begrep inget av varandra, eller låtsades inte göra det - och en tid i början av sjuttiotalet var det alldeles m ö j l i g t att inget skulle bli som förr. Det skulle vara roligt att verkligen kunna uppleva och gå in i hur det var. Då alla yttringar av nytt hade en på riktigt subversiv potential, som det högstämt heter.
Men så småningom blev allt som förr och ännu mera som förr -
Och vad skulle jag säga nu då? tappade tråden blev för clever bäst att sluta här. In till city för att handla mat.

Reflektioner från älvornas rike

2005-10-15T11:49:00.000+03:00

en nackdel med landeboende är tema-partajandet och av dessa partajer är tupperware en avgjort salongsfähig adel - även om plastburkarna och attiraljerna är dyra och fula (en brödkavel av plast, typ), sällan förekommande dessutom. Verkligheten är kosmetikserier av märken ingen nånsin har hört talas om, underkläder och det värsta som jag inte trodde var sant om jag inte hade broschyren här framför mig och redan två grannar varit ifärd med Partajfixande: Ljusparty. Detta är nämligen en särskild sorts paraffinljus (jävligt nydanande) plus diverse ljusstakar samt fina ord för det som på ren finlandssvenska kallas värmeljus: Téljus.
Ljus med oljor från "världens ledande parfymhus", vad det nu sen kan vara. Kolla prislistan sen och inget under cirka 20 euro kan bli ditt, för något över 100 euro får du en perfekt tiffanyimitation som plasten lyser om redan på de krämiga fotografierna.
"Reflektioner från älvornas rike. Den vackra samlingsfiguren Ariana vilar bredvid sin rosentäckta damm i denna skulptur av benvitt biskviporslin. 17 cm h, 20 sm i diam. Visas med Fransk Vanilj Flytjus, ljusen ingår inte. 54,50 euro."
Biskviporslin?
Här på landet är det långt, långt till närmaste Tiimari-butik.

The Servant, 15 oktober

2005-10-15T05:20:00.000+03:00

Läste på Eva S:s blog att svt visar The Go-Between, an av de där filmerna med Pinter-manus nu i helgen. Har inte sett den, men nog The Servant, den där svartvita Joseph Losey-historien, som är fantastisk - såg den på en kurs 4-5 gånger i följd och det enda vi inte fick göra var analysera, bara se.
Se inte med någons ögon utan så att man ser.
Sista gångerna med manuskript i hand.
För första gången tyckte jag då att jag lärde mig något om hur en skönlitterär berättelse fungerar, vad den gör och kan göra. Bort också allt omkring, all cleverness, alla de där byggena man reser omkring saker och ting med alla dessa ord man är begåvad med.
Så om man tänker på alla filmmanus som Pinter har gjort - the servant enligt en tidningsartikel igår av en inte speciellt intressant roman - så kan man ju tycka att det här Priset är särdeles framsynt - om man också tar fasta på filmdramatik, att det också är seriös dramatik... något slags ny markering.
Tidernas bästa filmmanus - på min lista skulle sen också finnas Dead Poets Society - en berättelse om sextiotalet som utspelar sig på femtiotalet - som blir ännu större av Peter Weirs fantastiska regi där bilderna är tablåer som har lager av betydelser utan att det känns gjort - Thelma och Louise, Under vulkanen och John Cassavetes sena saker, framför allt det enligt hörsägen ordagrant nerskrivna manuset till Love Streams - när man ser filmen tror man ibland att det är improvisation från början till slut.

Hemma hemma okt x:te

2005-10-14T06:37:00.000+03:00

men fredag, minns inte datumet. Härligt och ljuvligt och skönt, vid sidan av att epostpogrammet tuggat upp hela inboxen och outboxen under frånvaron, men efter sommaren problem då datorn tiltade varannan vecka så är det penötter det här, kan överlevas.
Ingen dator eller bra internet på länge; på hotellet - botellet, det var en båt - i Amsterdam en skrattretande maskin vilket var meningen för den åt euros för hotellets räkning och till Borås tog jag sen inte maskinen med eftersom jag hade bråttom på grund av att b i l e n - hädanefter kallad DEN DÄR renaulten - hade tom startmotor nederst i parkeringshuset vid flygplatsen när jag skulle hem av och an i måndags. Det ordnade sig sen, fick hjälp, men det tog t i d.
Men i Amsterdam gick det bättre än tänkt: Trond Andreassen blev vald till EWC-ordförande mot alla odds. Ett himladers lobbande och ganska trist stämning, men det blev så i alla fall - också de baltiska länderna kom med Norden till sist. Vår vitryska gäst som jag eskorterade var jävligt bra på alla sätt och vis - och det föddes också några alldeles konkreta samarbetsprojekt där på stället.
På tal om månlandningen igen, så läste jag i senaste numret av New Yorker som fastnade på mig i Amsterdam en artikel om ny uppenbarligen trist biografi om Armstrong - "the ice commander", eller egentligen, enligt artikeln tristpelle nummer ett som var mer intresserad av ja typ, ingenjörsteknik än Något Annat (även livet i stort liksom):
"Jag flög till Månen inte så mycket för att fara till Månen utan som ett led i utvecklingen av de system som skulle göra det hela möjligt."
Och "How long must it take before i cease to be known as a spaceman?"
Vilket man ju alltså kan tolka till hypotes vi var aldrig därs fördel.
Men å andra sidan är han grymt intressserad av att rasera alla myter överhuvudtaget plus att inte kommunicera.
"Yes, he did take with him aboard Apollo 11 a tape of eerie electronic theremin music, but not, as Life reported, because his wife liked the record: ´I included it because Music out of the Moon seemed appropriate for the flight. I do not remember that it had anything to do with Janet.´And, despite what Aldrin wrote in his biography, Armstrong did not say "Isnt it fun?" during their early minutes on the moon. He said, "Isn't it fine?" refering to the surface powder."

... fast sen, å andra sidan:
"Armstrongs wife, Janet, had had difficulty communicating with her husband since at least 1962, when he retreated into work and silence after the death, from a brain tumour, of their two-year-old daughter. After thrity-three years of marriage, late in 1989 she left a note on the kitchen table, ´citing yearts of emotional distance´, and divorced him."

NU ÄR KLOCKAN SJU PÅ MORGONEN OCH EN VANLIG DAG BÖRJAR HEMMA HEMMA HEMMA HEMMA HEMMA

4 oktober

2005-10-04T14:51:00.000+03:00

Gick o la mig klockan halvåtta igår, steg upp klockan tre och är fortfarande alldeles pigg.
Sorterar papper för amsterdamkonferensen, far i morgon med mette. Måttligt roligt, det kommer att bli stökig debatt -tur det är sista styrelsemötet för mig. Vi ska nu alla rösta på Trond A från Norge och hoppas han blir ny EWC-ordförande. Det ser däremot inte väldigt muntert ut.
Annars händelselöst. Skönt skönt - har läst John Updikes Villages, inte vet jag, det är som om Updike på nåt sätt kommit av sig - men kanske är det bra. V e t i n t e -- bara då att en som en gång var absolut i takt med sin tid i Rabbitböckerna nu är i otakt men det är kanske b r a - man måste läsa på ett annat sätt än --- äh, den var nog lite trist i alla fall.
Jag undrar om följande är sant: att Angel Falls i Venezuela är döpt efter amerikanske piloten Jimmie Angel som tvingades nödlanda där var det nu ¨på femtiotalet. Läste ett reportage i en LIFE från sextiotalet om det där men nu börjar man undra (läser nu nämligen en massa resebrochsyrer för isla margarita är nya turistmålet nu) om allt man läser är sant.
På tal om saker man inte tror på: har - på allvar - under den senaste tiden börjat tvivla på att amerikanarna överhuvudtaget landsteg på månen. Om det inte var kulisser alltsammans - som i Capricorn One, den där filmen som har den där odödliga scenen med de där halvdöda astronauterna som släpar sig genom öknen för längre än så kom de aldrig och nu är det meningen de ska dö.
Eller hur det var.
Agneta A. fyller förtio idag.
Hon såg strålande vacker ut på fotot i tidningen.

måndagen 3 oktober

2005-10-03T15:17:00.000+03:00

och tappade just hela bloggen så börja om. Har varit i Göteborg, det var skojigt ett anåders tyckarkaos men ändå. Och svenskarna blir bara vackrare och mer slipade för varje år, var ska detta sluta? I alla fall, det är på något sätt levande den här blandningen av alltsammans och man kan nog samtala också - så (samtalade till exempel kortkort med en idol och visade sig bloggbekant Eva Ström så säg nu inte bloggeriet inte är roligt - )
Men: hörde nyss i bilradion ett radioinsalg från ett ungdomsjagarläger som hållits i finland, en tysk ungdomsjägare - alltså ung jägare sa detta odödliga som sätter myror i huvudet på mig, såhär ungefär, (garanterat felgrammatikaliskt stavat)
"man muss die kinder der verschieden (skillnad) zwischen den Bambi im Wald und das Schtek am Tisch utlären, das Arbeit das däremellan ist".
det som snurrar är vad han menade med arbete; processen från djur till mat eller något mera
metafysiskt
om man alltså måste lära sig att förstå skillnaden mellan den Bambi som går i skogen och den på tallriken som liksom motivation till att det är okej att skjuta Bambi (och/eller Bambis mamma).
Något slags jägarmentalitet i alla fall, intressant i all sin ja inte vet jag - där var en svensk flicka som upplevt ett orgiastiskt ögonblick i skogen för att hon kommit så nära en mammahjort med sina tre kavlar och nä "hon hade inte skjutit nåt" och jag trodde hon skulle säga det var för att det var för rörande men inte hon hade inget bra "skottläge" - de stod alltså för mycket i vägen för varandra och sen märkte en unge henne och blev rädd.
I västis har stadsdirektörn - våran mårten alltså - beklagat att staden ännu inte har i bruk "ett tillfredsställande epostsystem" eller hur han nu uttryckte det. I alla fall detta som motivering till varför inte alla stadsstyrelsemedlemmar, kring 10 pers, som var inkallade till krismötet efter domstolens verkställighetsförbud senaste månad hade fått samma info samtidigt (särskilt en del av dom som varit emot ekåsen var särskilt dåligt informerade och omöjliga att nå på epost har det visat sig). Han har alltså inte denne man som kan rucka på berg i fridebofrågan en addressbok i sin datoruppsättning (sekreterarn hade gått hem klockan 17.00 dessutom), och inte har han då heller tydligtvis skickat ett enda kollektivutskick till stadsstyrelsen innan detta -
men, ta lugnt, allt detta tror vi också på i ekenäs.

27 september, tisdag morgon

2005-09-27T07:59:00.000+03:00

Igår kväll kom det otroliga beskedet att
högsta förvaltningsdomstolen
har utfärdat
Å T G Ä R D S F Ö R B U D
för Fridebo-Ekåsen!
Tyst sekund, detta är fantastiskt.

sol inne alltså, den 25 september, söndag

2005-09-25T18:39:00.000+03:00

"I was so immersed in writing this book, that I didn't think about how it might be received. I was involved not merely because it was hard to write - keeping the plan of it in my head I wrote it from start to end, consecutively, and it was difficult - but because of what I was learning as I wrote. Perhaps giving oneself a tight structure, making limitations for oneself, squeezes out new substance where you least expect it. All sorts of ideas and experiences I didn't recognize as mine emerged when writing. The actual time of writing, then, and not only the experiences that had gone into the writing, was really traumatic, it changed me."
ur det "klassiska" förordet till golden notebook, 1971. (om man inte orkar läsa boken s k a man läsa förordet)

sleeping with the cats

2005-09-22T12:39:00.000+03:00

gå upp klockan fem på morgonen inte av tvång utan för att mornar är sköna, tillbaka i säng klockan sju när man fått gjort nåt litet och Hilding farit, läsa i böckerna slumra med katterna, perfekt morgon. Nu är klockan mitt på dan och det är sol ute sol i hjärta o sol i sinne - vilket patologiskt utrop egentligen, en bonad med hysterisk glädje.
Men i alla fall.

perfekta överdelsmönstret

2005-09-21T13:48:00.000+03:00

mycket nära till min häpnad. Gjorde det på datorn med mitt mönsterritningsprogram i helgen och sydde igår kväll på sykursen nästan färdigt provstycke och det är inte alls så långt ifrån som man kunde tro, bara någon centimeter här och där men sånt kan lätt göras på datorn. Också annars, efter stress - nu ska vi vara noga med orden, det är inte stress det är att ha mycket olika saker och när en sak börjar sacka så börjar alla andra det - längs med dan hemskt avkopplande att bara göra och vara Tyst i den där ljusa salen.
Fick skattelappen. En fördel med att ha miljoner i bostadslån är ränteavdraget - lån för Första Bostad liksom men jag är ju en Late Developer som en rescensent skrev en gång och ibland är det enbart till fördel. Som nu. Ingen restskattingenrestskattingenrestskatt!!!

lev&låt leva

2005-09-20T16:47:00.000+03:00

igår i teve Erik Wahlström och Philip T. om Mannen. En intressant tanke: att mannen ger bort sin kropp - det är, har varit det traditionella mönstret. Som krigare, arbetare. Minns inte riktigt resonemanget men kanske såhär ungefär.
Tänkte på generationen som var barn under kriget, mina föräldrars generation. Som levde om på sextiotalet; det var ett himla rökande och drickande och överhuvudtaget sådant nöje där kroppen är en insats, man tänkte inte så på sin hälsa (fråga min mamma bara, som är död sen tre år tillbaka: hon var Storrökare och förstod i och för sig riskerna med rökandet, men kopplingen mellan röka och hennes högst egna specifika kropp var ändå på nåt sätt abstrakt för henne). När pappa fick hjärtinfarkt förtio år gammal var det första gången som kroppen trädde in i familjen: men som nåt slags medvetande om att man är dödlig och bäst att göra nåt åt det. Inte kroppen i sig liksom, som det är ett himla åmande sig om nuförtiden.
Nåväl. Har tänkt om den generationen, cocktailgenerationen (som jag känner mig djupt förbunden till inte så att jag måste vara så, men liksom som tillhörighet - jag gillar deras liberalism, deras "högt-i-tak" - detta "sitting in the sun, sipping on a drink" - även om jag inte gör det mera heller - jag tycker jag förstår mig på dem, det absolut opuritanska och icke-anala om man ska vara kökspsykoanalytisk, med dem).
Har tänkt att deras vägran att vara vuxna, att in i medelåldern ägna sig åt riktigt barnsliga excesser, hade något att göra med att de inte fick vara barn då under kriget, de måste förtränga sin barndom och sin barnslighet. Nå, om man sen tänker på det här med att "ge sin kropp" och lägger det till så kanske det blir liksom något slags skuldkänsla över att vara överlevande, del av livet efteråt - den som inte ger sin kropp i nåt syfte. Skuld över att ha en kropp.
I alla fall verkar det som om kroppen för den här generationen inte har/hade några metaforiska innebörder typ dom som man är väldigt upptagen av idag - anorexia och skära sig som ett sätt att vara avskild, definiera gränserna mellan sig och omvärlden - men också i och för sig, kroppen som enda instans man säkert kan ha kontroll över.
Inte vet jag om den här tanken håller men man kan ju kasta fram den.

Var i hfors idag och träffade på gatan Arja T. Det finns mänskor det varit ordentligt strul med och man har själv varit skyldig till en hel del - och man har försökt på något sätt gottgöra - eller i alla fall vidkännas - Och det är några år sen det också. Har inte setts sen dess och nu då på gatan och plötsligt är allt alldeles avklarat och nästan alldeles som förr.

måndan nästan en vecka senare

2005-09-19T16:19:00.000+03:00

man ska inte lova att skriva saker i bloggen som man inte sen skriver omedelbart. Har GD citaten nu men hinner inte föra in dem nu heller, kanske senare ikväll. Nä, inte är vardagslivet så hektiskt, men det är tusen det ena med det andra. Men annars bra. Alldeles.
Sykursen var hyfsad, nervositeten onödig, vi skulle bara ha med våra grejer och göra på egen hand. Snäppet besviken kanske, längtar efter k u r s, gör samma fel om och om igen och undviker de saker som är svåra och skulle vilja vidga registret på vad man kan. Å andra sidan, man får vad man vill - man kan ju be om vägledning. Ska försöka åstadkomma det perfekta överdelsmönstret och sen sy en lång kraglös kavaj i duppionisiden och v e r k l i g e n fodra den. Maskinerna är fantastiska, klippborden fantastiska etc. Det är där som textillinjen arbetar; träffade följande dag på konstkonservator Kaj N.s, min förra grannes, femtioårs mottagning på pro artibus min hangö-kusin Benita. Hon går på den linjen nu, och ska 61 år gammal försöka utbilda sig till textilkonservator.
Inte dumt. På lördagen var det Hildings mammas begravning också i Hangö, en lugn och bra tillställning med en bra präst Helander. Brödskrivande idag igen eftersom jag inte gjorde det jag skulle göra igår, men har nu en version som jag har skickat till Tua och sen ska vi se.
"God är den som smakar gott". Detta ur en gammal Stig Larssondikt och det är så det är när man är på domedagshumör vilket jag är ganska ofta och det är ställvis min svaga sida. Ska alltid se MÖRKT MÖRKT på nu, i morron och så vidare (ibland är det inte riktigt ärligt heller, något slags koketterande för att vara djup och innerlig). Och det är något med etiska resonemang, de är svåra att föra - Merete gör det bra, för att hon är k o n k r e t.
I morgon till hfors för möte av och an på dagen - nya Threads också där det ska finnas en "inside a chanel jacket" artikel som lär vara bra. Nu har jag i alla fall prenumererat på Threads, fast samtidigt så håller de inkännande amerikanska damerna på sylistan på och kritiserar den för att den blivit ytlig. Felet med mig, på sykursen typ, är att jag talar för mycket. Man kan ju tala om att sy men det är en annan sak än att sy. Om man inte har gjort en enda jacket egentligen i sitt liv är ju inte största frågan hururvida den ska stödfodras med sidenorganza - vilket jag då inledde en diskussion med handledaren om av någon anledning som jag inte riktigt har klart för mig nu efteråt, vet ju inte ens v a r man stödfodrar. Inte förstod handledaren så mycket heller.
I alla fall: har läst en genombra finsk roman av en Juha Itkonen som debuterade för ett par år sen med en roman om tre mormoner (!) på uppdrag i Finland (också den var bra). Den här verkar när man beskriver den till det yttre som ett katastrofprojekt av rang: finsk världsberömd popsångerska (jo,jo), artistnamn Summer Maple (man går i bitar) och hur det är för efterlämnade ungdomspojkvännen hemma i Finland och för mamman - en ambivalens utan like, hat aggressioner men vänskap lojalitet men sen också dagarnas gång, lite bittert men inte helt och hållet. Och för en gångs skull får en kvinna i övre medelåldern vara levande till kropp och själ, en m e n s c h - också i en finsk roman.
Så ja, Stålmyggan har talat.

tisdan den trettonde september

2005-09-13T16:51:00.000+03:00

Inget bloggande på några dagar, har varit försjunken i skrivande för pengar - det som först föreföll vara en roli sak blev sen när jag satt mig ner och började blockera ett helvetiskt stret, ett sådant där där man tappar all uppfattning om vad man själv håller på med men man måste hålla på för det ska bli klart - tack vare tua roddes det i land i alla fall, och nu tycker jag igen att det är intressant.
Men i söndags var vi hos Mette i Pargas och röjde - Hilding röjde och Mette och jag släpade ris och emellanåt smet jag iväg och läste böcker i en bergsskreva alldeles vid havet det var fantastiskt. När man kom hem var man stark som en tiger och genomblåst.
Läser Golden notebook igen och till nästa ska det bloggas om det där med "paradigmskifte". Jag menar det slog mig häromdan att finns det några ideologier längre? Som är något slags "självklar" värderingsgrund på det viset att den är osynlig? (Jag menar inte bara att det är en bra sak om en sån finns men om den inte finns var är man då och kan man leva utan).
Det är några stycken i hennes första förord, det klassiska från utgåvan 1971, som slår en i ögonen. S å h ä r s o m h o n s k r i v e r om NU (då, då) så är det inte nu. Man kan alltså läsa G.N. som en historisk roman vilket jag försöker göra nu. En om ideologiernas sammanbrott men bara del ETT, inte del TVÅ - den kunde skrivas nu och hur skulle den se ut?
I Elementärpartiklar så rör ju Houllebecq vid det -
Man borde nu hastigt förkovra kunna massvis med franska för att kunna läsa H:s nya roman.
Är rädd att det inte är någon ide att ens försöka, man blir bara misslynt när man liksom tror sig begripa.
Men strama nu åt sig i huvudet innan fler utlägg. Har ganska bråttom, ska på sykurs första gången om en halvtimme och är nervös.

Idag är det den ÅTTONDE september

2005-09-08T11:45:00.000+03:00

september för igår var det den SJUNDE och kanske snart kommer man till det skedet i ens utveckling att man lär sig läsa kalendern rättl. Men igår upptäckte jag igen Angela Carter och Muriel Spark, så länge sen. AngelaCartier, hur hon tänker, eller tänkte - hon dog i cancer i början av nittiotalet som bara lite på femtio - som i The Sadeian Woman, om myten - vikten av de-mytologisering men på ett ganska speciellt sätt - Ska citera ur en intervju jag hittade på nätet när jag hittar den, den är just nu bortkommen bland pappren på bordet.
"Well, I'm basically trying to find out what certain configurations of imagery in our society, in our culture, really stand for, what they mean, underneatch the kind of semireligious coating that makes people not particularly want to interfere with them." Undras vad hon skulle säga om Idag när "the semireligious coating" är här igen, alive and kicking - och framför allt det där, vi vill inte gärna "interfere". Och vi är många fler än tidigare; berättelser är Berättelser, vi "behöver" dessa fiktioner som förmerar sig på alla håll och kanter, men det är inte riktigt populärt att analysera behoven närmare - ?

Muriel Spark: Hon var som nåt slags religion i slutet av de tjugoåren så sen när man klippte av banden var det ganska abrupt - men det är oerfterhärmligt. "Kill me she says in four languages" - från i slutet av "the driver's seat", som handlar om en norsk kvinna i england som reser till italien med det hemliga uppdraget att hitta någon lämplig som skulle kunna ta livet av henne. Det gjordes en film på den också, i slutet av sextiotalet, med Elizabeth Taylor (!) i huvudrollen, har inte sett den men det kunde vara intressant.
Nu ska jag läsa om The Girls of Slender Means som i tiderna var den bästa boken i världen - efter att ha läst Hilary Mantels "An Experiment in Love" som delvis är skriven medvetet som The Girls... ett boarding house för kvinnliga studenter, och det brinner på slutet - någon står i lågorna och man ser den... Hilary Mantel har jag egentligen mest känt som fantastisk skribent i London Review of Books. Det var Pia Ingström som skrev om hennes nya Beyond Black i HBL för några veckor sen på ett sätt som gjorde man bara måste läsa. Sen veckan efter var det enda roliga i Norge att träffa Birgit B från norska PAX som hade den på nattduksbordet som reslektyr - vi bondade förträffligt, talade om Janet Frame och The Golden Notebook, den senare hade hon ägnat år av sitt liv åt, ett sådant där livsförändrande forskningsprojekt som det inte blir nåt resultat av, inget synligt i alla fall. Men som kanske är de bästa projekten i alla fall (förklaring följer men inte NU).
Igår kom det en låda böcker från henne: Ali Smith som jag inte har läst men nu ska jag och danskan Vibeke Grönfeldt.

6 september minns du den kvällen

2005-09-07T10:55:00.000+03:00

jag förstår inte varför det är så svårt att komma igång med hösten. sen så är det inte speciellt hälsosamt att skriva det ut heller, det blir liksom ännu mera så då. Är inte oinspirerad eller trött har massor att göra och etc. men går oförsvarligt mycket omkring och drar fötterna efter mig och tänker på ovidkommande saker. I förrgår köade jag på MBI för att jag inbillade mig att det var kö till Klädsömnad (det var det ju inte).
Har i alla fall läst, finska romaner. Är ganska trött på finska romaner, fast man kanske inte borde skriva det heller eftersom det kan bero på att man är lite ur humör. Men det är ngt problematiskt kan man tänka ändå, med det att så mycket i den finska litteraturen, jag menar prosan, idag refererar mest till sig självt. Nu menar jag inte att man saknar Världslitteraturen och så, för den finns ju - men ibland är det uppseendeväckande och inte alls bra det hur man håller sig till sina bestämda ämnen som ofta behandlas lite på samma sätt närmast för att någon annan finsk författare har varit inne på det i någon bok för nåt tag sen. Det blir som en ö liksom - Och det finns ju sammanhang som Norden; man behöver ju inte läsa böcker men vi lever ju i skandinavien till exempel i ganska liknande samhällen och det kanske kunde inspirera i stället för den n:te boken om inbördeskriget ur ganska samma perspektiv (förlåt nu bara).
En sak som man är mästare på är de äcklerealistiska skildringarna av kropp, hårighet och vardag (sådan vardag). Ibland är det ju bra, men ibland är det som om det var självändamål och det att det finska språket som är så måleriskt lämpar sig särskilt väl för en sådan beskrivning. Och det är faktiskt i n t e mera äkta eller verkligt för den sakens skull, jag menar verkligheten. Vilket ofta hävdats men det är skitsnack - det är e t t perspektiv, inte mer eller mindre än så.
Läste i en finsk blogg om någon som undrade varför den finska filmen inte har några internationella framgångar (utom Kaurismäki förstås). Nå, det kan nu bero på till exempel det att om man då har den här filmen om en "rock-präst" (vad är nu detta??) som man satsar miljoner på att göra av nån v e r k l i g t outgrundlig anledning, man tycker det är hemskt viktigt och intressant att nämnda prästen Klär av sig i kyrkan i någon lika outgrundligt viktig scen och det sen liksom är jättejättebetydelsefullt. Det är också nåt med karaktärerna i finska filmer (de är ju alltid män, förstås): där som de där öppningarna och det flerbottnade, det ambivalenta, kunde finnas - det som gör karaktärer intressanta, liksom Öppna strukturer - just där har man kittat igen med något slags underliggande psykologiserande förklaring (inte sällan dålig barndom, allt som oftast någon dum dam som varit framme och förstört - det finns liksom alltid ett f e l och det är alltid alltid någon annans, helst en kvinnas).
Det där går igen i böckerna också. Fast Hannu Raittila är, i alla fall det ska medges och det ÄR intressant, en hemskt bra författare. Trots att man ställvis K v ä v s när man läser honom.
Roligaste boken hittills i alla fall Harri Nykänens och Tom Sjöbergs (han med det "erotiska imperiet") "oral history" (det funkar så) om kriminaliteten (det finns ett roligt finskt ord: "rosvot" som låter som om man skrev om Björnligan men kan användas i allvarligare sammanhang - det är inte "rövare") i Rödbergen i Helsingfors.

6 september

2005-09-06T10:20:00.000+03:00

Tillbaka till vardagen. Hilding är på jobb igen, det har ordnats med det praktiska.
Igår kväll röstade sen stadsfullmäktiga för stadsstyrelsens förslag om att godkänna hela ekåsen-lösningen från senaste vecka.
Som väntat valde man alltså att leva som om länsstyrelsens utlåtande om att lokaliteterna är olämpliga och folkopionionen inte fanns.
En intressant och utomordentligt lakonisk sak var att Anders Lindström, kyrkoherde i församlingen i ekenäs och stadsstyrelsemedlem, en vecka innan stadsstyrelsemötet gick ut och sa att man INTE skulle kunna leva som om detta inte fanns.
På mötet gick han sen och röstade tvärtom. Det verkar som om han ville äta kakan och ha den kvar.
I Ekenäs har politikerna sen första chocken över länsstyrelsens utlåtande kom ägnat sig inte åt att ta det på allvar utan åt att polemisera mot det - vilket också är ägnat att höja på ögonbrynen.

lågmälda dagar

2005-09-01T12:40:00.000+03:00

Hildings mamma dog i förrgår kväll.
Gör konkreta saker, det hjälper.
Tvättar, städar, lagar mat.
Plötsligt förstår man också, igen, att allt det man har, vardagen och de vanliga sakerna,
hur värdefullt det är. Och, hur mycket man har.
Men vissa saker går inte att dela. Men det man kan är försöka vara närvarande. Till städes.

"After Henry"

2005-08-28T18:09:00.000+03:00

"What editors do for writers is mysterious, and does not, contrary to heneral belief, have to do with titles and sentences and ´'changes'. Nor, my railing notwithstanding, does it have much to do with the window at Kroch's & Brentano's in Chicago. The relationship between an editor and a writer is much subtler and deeper than that, at once so elusive and so radical that it seems almost parental: the editor, if the editor was Henry Robbins, was the person who gave the writer the idea of himself, the idea of herself, the image of self that enabled the writer to sit down and do it."
Joan Didion skriver så om Henry Robbins, som var hennes förlagsredaktör fram till 1979 då han dog 51 år gammal i en hjärtattack på en tunnelbanestation i New York. Det stämmer vädligt väldigt fast det där "editor" kan lika gärna vara vän, vänner och "writer" kan lika gärna vara något annat man gör - och det handlar inte om att nån gör en image åt en, det är ifrån allt sånt tänkande - men någon som vågar se en som "större än livet", som en i en berättelse man vill vara i, den man i sina starka ögonblick är. Och det handlar också om att man själv kan och kunde vara så för andra (men många vänskapsförhållanden är enormt komplicerade och börjar sen rivas itu när man börjar skriva om manuskriptet för den andra).
Att få en plattform där man har the boldness att våga tänka det man tänker och ge uttryck för det - och det handlar ofta om att rasera alla möjliga spegelbilder om sig själv som "The Artist" som något slags beteenderepertoar, att lämna hela den där spegeln därhän, att få en medvetenhet om att ens svagheter och stamningar och osäkerheter... att det är där det ligger liksom bara man har modet att då också vända sig utåt, inte bara beskriva det man ser när man speglar sig.
Och det är en ett fiktionaliserat jag som INTE ska analyseras och beskrivas, ett jag redo för förändring som man r ö r s i g m e d.
De bästa vänskapsförhållandena är såna där man ömsesidigt kan vara så för varandra.
Och ja då, sådana har man och har man haft så man är rikt välsignad (däremot är det sällan "the love interest" i ens liv eftersom den sidan handlar så mycket om att också attraheras och attrahera och "passa ihop" vardagens sorger och dess glädjeämnen alldeles konkret - ).

Om Joan Didion, sen. De där raderna är ur hennes sena essäbok, "After Henry" (den har också publicerats som "Sentimental Journeys"), 1992. Köpte nyss en samlingsvolym med Sloching towards betlehem och White Album och den här inom samma pärmar. Det är slående hur det ändå händer något just i after Henry och det ser man hemskt tydligt när man läser de tre böckerna i följd. Det är bra och exakt och intressant joan didionsk reportageteknik i after henry, men något av magin, det där sättet att göra fiktionalisera fakta utan att ge ett uns avkall på fakta och att därmed fånga en ton, en melodi, inte bara för en tid men för just det precisa hon skriver om i varje stycke, något av magin, tonen, har definitivt gått förlorad.
Joan Didion för som ingen sin svaghet in i det hon skriver och gör det när hon är som bäst till mer än cocktailsnack för den fragila snygging hon också är - i essäerna i after Henry är det också borta och finns det är det nästan lite maneriskt...
för jo tiderna förändras, sextio och sjuttiotalet var mer ägnat ett sånt sätt att skriva om tidsfenomen, men tiderna förändras ändå inte så mycket. Kanske är det just Henry Robbins, att han inte längre fanns där och såg - som spelar in. Hennes senare böcker, typ Where I was from, om Kalifornien, är sedan ännu mer konventionellt journalistiska.
Jag menar inte dåliga, bara mindre -- speciella, remarkable, magiska.

Technicolor

2005-08-28T08:35:00.000+03:00

Hemma igen, regn men s k ö n t. Norge är skumt, fast som man hörde på radion igår när man körde hem att det är det bästa landet i världen så skulle man inte villa leva där. Kanske är det en humörsfråga, inte veta jag, för norrmän som man träffar är det ju inget fel på. Men den här resan var ganska försumbar, inte vet jag. Och kappsäcken blev nånstans, men antar att den kommer i efterhand. Fast inte fanns där så mycket viktigt heller, försumbart.
På hotellrummet såg jag gamla technicolorfilmer; älskar technicolor härmed, särskilt när den bleknat. Och: enkla historier. Inte är de kanske "bra", men de är så tydliga och berör något viktigt i en just därför och då blir det bra.

Fridebo verkar förlorat. I början av den gångna veckan, då också politikerna började såg det ut som tveka, såg det ljust ut. Nu är det tyst, en sådan där "politisk tystnad" som brukar betyda lakoniska saker och ryktena talar om att inte svänger det sen heller.
Det enda som hjälper nu, om det hjälper, är att v ä d j a.
Vi ska se.

23 augusti och idag har jag simmat hos Tuas

2005-08-23T16:41:00.000+03:00

på dan i solen fast vattnet är kallt redan. Förde böcker till Biblo och hämtade Carmen - rattaraa!
Och har skrivit för att tjäna pengar, nu ska jag tvätta för i morgon bär det av till världens medelpunkt som finns i Molde (norge). Där ska vi bland annat diskutera nordorientalismen med utgångspunkt i postmoderna tänkandet om centrum vs. periferi om jag det rätt begripit. Det kan man säga både det ena och det andra om men egentligen är ju europa till exempel bara perifierier, minoritet på minoritet, men huruvida det är ett verkligt p r o b l e m i typ litteraturen det vet jag inte alls. Det beror väl på hur man tänker. Jag vet inte. Det konkretaste det vill säga synligaste problemet är väl att man har något slags chans att bli biljonär om man skriver tex på engelska men frågan är sen om det är ett relevant spörsmål - ens det (faktiskt) om det är viktigt och tragiskt det att om Kafka levde idag han inte skulle finnas på engelska annat än eventuellt processen "sizzling crime" med en "anti-hero", eller hur det heter.
Jag vet inte.
Jag vet inte heller i vilken utsträckning man ska tänka på det hela som ett problem eftersom det är olösligt.
Man kunde utveckla Kunderas tankar om de små kontexterna och förstärka sambanden.
Egentligen är det också s k ö n t med något som är perifert (frånsett miljonerna alltså).

Men i Norge är det roligt i alla fall ofta för att norrmännen vare sig det beror på att landet har olja och inte hör till EU bryr sig om det nordiska.
I Finland - och det gäller också finlandssvenskar trycker jag alltså om man inte har något att få ut av det direkt själv - är man så likgiltig att det gör ont.

1997 var jag också i Molde på samma festival och träffade bland annat Sara Lidman. Vilken människa, vilken kvinna, med en utstrålning som ingens. For till någonstans bland fjordarna med Ingvar Ambjörnsen och fick där något slags ide om hur ett rokkeband kan ha det (jag var uppvärmningsflickan, Ingvar var gud fader som uppenbarar sig i församlingshemmet för alla ungdomar som väntat där i hålan och de har verkligen fått vänta länge ).

Och nu när jag tänker på det kommer jag också ihåg det här:
Jag stod utanför och petade på med min runda mage och då nån kom någon o frågade om det skulle bli "en lille?"
Och jag svarade JA för att jag inte vågade svara NEJ och sedan hade jag dessutom ett långt och lögnaktigt tillägg om väntetidens alla vedermödor.

Men:
Le gusta este jardin? det är väl vackert ändå?
The hacienda must be built.
Så är det med.

?Le gusta este jardin? (Nuu ska jag tala illa om en annan favorit)

2005-08-22T17:50:00.000+03:00

"Under vulkanen" är en "ungdomsbok".
"Den sanna orsaken till alkoholism är steriliteten i en existensform som SÄLJS till en."
Det är kan man tro på några valda år i sitt liv och alla åren resten av livet i fyllan.
Det intressanta med Under vulkanen är att den är bättre som film. Mognare, med en smärta som går igen i färgsättning och ljus och skärpa och sånt i stället för i det oupphörliga flödet av ord.
De enda oumbärliga meningarna är de tre sista (som jag bara förstår utifrån sammanhanget eftersom jag inte kan spanska)
?LE GUSTA ESTE JARDIN??
?QUE ES SUYO?
!EVITE QUE SUS HIJOS LO DESTRUYAN!

Så behändigt gick det att ta den romanen i dess beståndsdelar. Och i morgon har jag säkert ont samvete över det.

rekapitulation Fridebo, Merete är min idol

2005-08-22T07:26:00.000+03:00

borde ha skrivit ren på fredan efter vår (med Merete och Tua) audiens hos stadsdirektörn, som var både sorglig och upprörande men upprymmande i alla fall. Vi hade tid klockan tre, satt i en halvtimme och framför hälso- och socialdirektörn och vårdchefen och väntade på att stadsdirektörn som vi hade beställt tid hos skulle komma - det var ju honom vi skulle träffa för en v ä d j a n. Han hade inte brytt sig om att redovisa varför han var försenad, än mindre då att han skulle ha ringt upp när han märkte att det han då för ögonblicket var sysselsatt med skulle dra ut på tiden. Klockan halvfyra steg vi upp och gick.
Merete höll då ett tal som med en klarhet och skärpa av inte denna världen - tror jag a l d r i g har beundrat nån som jag beundrade henne just då.
När vi var i korridoren som stadsdirektörn ångande - samtidigt som saften och bullan bars in i rummet, sicke - och sen sprang han efter Merete i korridorn och ropade att han hade varit på teve. Det var nästan komiskt.
Och nåt slags symbol för det totalstolleri som utmärkt hela den här sorgliga historien från dess början. Sen på lördan kom då i tidningen att länsstyrelsen satt tummen ner för hela planen. Men inte ens det hejdar våran Mårten som sa att det ju inte var ett beslut, utan "bara" ett sakkunnigutlåtande och att de dessutom har varit medvetna om hur utlåtandet skulle se ut redan tidigare när de skrev på hyreskontraktet (en dag innan medborgaradressen lämnades in, som det råkade sig).
Nå. Det ser i alla fall lite ljust ut. Alla håller andan. Det ligger i luften att politikerna kanske inte vågar gå längre, fast man ska inte säga något innan man vet.

Men: min idol härmed är Merete. Att hon vågar och vill och faktiskt sätter sig på spel, att se det är oberoende hur det går, epokgörande.
Till skillnad typ från vissa rikspolitiker som man försökt kontakta utan framgång. Och så många andra, som i och för sig också kunde ha makt och inflytande, men som bara liksom väntar på att det här ska "gå bort" så att man kan fortsätta prata allmänna principer igen liksom obehindrat.

Schlagerbögen

2005-08-18T07:11:00.000+03:00

läste jag igår kväll, jävligt bra. Rolig. Femhundra intressanta perspektiv utan att det blev nåt självändamål av något alls. Dessutom enormt upphetsande ur identitetssynvinkeln - men man kan som sagt göra och visa och leva allt det här på ett roligt och äventyrligt sätt, som schlagerbögen.

17 augusti, onsdag kväll 2

2005-08-17T21:05:00.000+03:00

Några dagar stim med det ena och det andra. Men nu sitter jag här i mitt hypernya arbetsrum som är som ett anåders kontor, men snyggt och luxuöst. Läste slutet av Idioten på nytt, en märklig bok som man antagligen läser på olika sätt på olika humör och framför allt i olika åldrar. Idioten är en "ungdomsbok" - det är något i den där febrigheten - eller inte vet jag men så tänkte jag för några år sen när jag läste om den och inte riktigt fick tag i den. Nu bara de sista sidorna, de skumma scenerna med R. och M. och den döda Natasja F. Och plötsligt var det också nytt på ett tredje sätt.
"Stäppvargen" är en annan "ungdomsbok" - magisk teater klockan fyra eller hur det nu var, det finns en livskänsla som motsvarar det i exakt en viss ålder, sen är det förbi.

När jag redde upp papper för att flytta in här så hittade jag manuskriptet till en tysk radiodokumentär om Gudrun Ensslin som jag hittade på nätet i våras i flandern. Det är intressant det hur hon liksom hamnat på sidan om, Ulrike Meinhof då - närmast blivit beskriven som en hysterisk "pastorsdotter" med fanatiska tendenser medan Ulrike M. fått framstå som den desperata intellektuella och varit den som blivit förstådd. Ändå visar det sig att Gudruns E. kom från ett djupt kristet hem men hennes pappa var en präst av den stridbara, humanistiska, konkreta och mjuka sorten, ingen sådan där förtryckande patriark som det låtit förstås - och att Gudrun minst lika mycket som Ulrike drev sig in i det extrema på grund av att hon inte tyckte sig kunna leva kluvet - lika känslosamt, lika intellektuellt. Men hon var ju yngre, hade inte blivit något än (annat än utgivare av böcker på eget förlag, också en sak som man inte hört så mycket om i myten) ingen etablerad journalist som Ulrike M. Kanske är det alltså på något sätt glamorösare att förstå sig på i bemärkelsen identifiera sig med just Ulrike.
Och detta säger mer om "oss" än om Ulrike M. eller Gudrun E.

Pfffff. så gick luften ur en.
Det är något hemskt som har hänt, i förrgår, som jag hela tiden försöker förtränga. Gitta R. i Hangö dog i en olycka på sin arbetsplats i hamnen i förrgår (hon jobbade som stuvare där, hade jag inte heller vetat). Hon tog hand om hemlösa och illafarna och övergivna djur; katter och hundrar hela hemmet fullt -
Och vad ska hända nu med alla djuren???
s.k. sällskapsdjur har det nästan värst i hela världen, helt beroende av om någon människa VÄLJER att älska dem och inte kommer de till himlen heller har kyrkofäderna bestämt.

Tsetsefluga, 13 augusti

2005-08-13T13:07:00.000+03:00

s ö m n i g. När det skulle börja till att hetta till igår och fullmakten (NN vill ha den men har inte tänkt skriva på den p.g.a. av Fridebo) kom på tal var han redan ganska full, så det gick att parera. Han är ju snäll också, och trevlig. Det är också det som är felet på allt: att så många är snälla och trevliga men de har sina karriärer att tänka på. Och de T ä n k e r faktiskt på dem före allting annat (så var det inte förr, liksom).
Nåväl. Mindre modfälld idag än igår. I alla fall är det en stark opinionssvängning i luften: det finns faktiskt dom, särskilt i fullmäktige, som är tveksamma ordentligt nu. Och brandskyddsverkets chef dementerade i VN i dag att de skulle ha satt upp några absoluta tidsgränser, vilket ju stadsdirektörn också hävdat.
Skriver insändarn, sen finns det några planer b och c.
I senaste numret av Vanity Fair ett fantastiskt reportage om Disney World.
"After three days in Disney World, however, it was clear to me that crowds did not regard Disney as a public corporation. They regarded it as a c i v i c corporation, and they were willing to entertain themselves only because they had come for something more than entertainment - for some cultural affirmation, som flickering sparklet of residual affirmation, some flickering sparklet of residual optimism, some dazzling generosity of spirit. And how do you imagine that? Walt Disney knew how, but lacking his clairvoyant s i m p a t i c o, Eisner must hade lived each day with the terrible certainty that, whatever he was selling, his customers were buying something else. They were buying Walt's something more, his sweet, technosnazzy future, and that future hade vanished like the dew."
Huvudet på spiken också i allmänhet, det om vad man vill med temaparken (civic space -) - och varför i förlängningen också det inte är så stor skillnad mellan nöjestemaparker och avgränsade bostadsområden (som har dolda teman som ibland blir uppskrivna som "värderingar").
Inte vet jag om denna tanke håller, men den tål att tänkas vidare -
Sen kan man ju grubbla över om inte "vår" kulturs artificiella, konstruerade miljöer säger mer om oss än när vi bygger i enlighet med tanken på att vara Naturlig och Äkta -
Äsch inte kan jag formulera det här tillräckligt tydligt nu - men en början på.
I förrgår fick jag förresten ett roligt roligt arbetsupdrag. Ett litet ett, som ska vara klart ganska snart - men vid sidan av det stora roliga arbetsuppdraget som det finns längre tid för, och det egna så kan man nu inte klaga så hemskt mycket, det är i alla fall intressanta saker (och allt tangerar varandra dessutom, mmmmmmmmmm).

Nu är det kokta fläsket stekt

2005-08-12T16:24:00.000+03:00

Stadsdsdirektörn har igår skrivit under hyresavtalet med Ekåsen.
IDAG på morgonen inlämnades medborgaradressen med över 2000 namn FÖR Fridebo, en inte dålig siffra med tanke på Ekenäs litenhet och att det varit semestertider.
Vilket också dementerar ännu en av hans osanningar, den här var i hbl i början av juli: att det "bara" är en liten grupp "aktivister" som är emot.
Nu säger han också att det är för bråttom för att man ska kunna ta hänsyn till exempel till de nationella rekommendationerna för äldreboende, typ det att alla ska ha rätt till eget rum (de tänker alltså, alldeles på allvar, förflytta somliga alldeles fysiskt rörliga till en sängavdelning på ett mentalsjukhus) där ska de sedan VÅRDAS; tvättas med desinfektionsmedel emedan det ej finns lavoarer ens på rummen och bo säng vid säng upp till tre pers per rum med "en egen vrå" - skåp och stol, typ - för personliga tillhörigheter. Detta kallas ålderdomshem.
Ingen annan har bråttom än de som tvingar igenom det här beslutet.
Och har förskansat sig i tystnad sedan juni månad då de körde över social- och hälsovårdsnämnden.
VAD ska man göra?
Skriver insändare, men det är också lakoniskt - man kan tala sig blå om "etik" och mänsklig värdighet och integritet - det har man och alla gjort redan xxxx gånger - men de lyssnar inte. Inte ens Meretes - och henne har de i alla fall respekt för - "jag kräver" häromdan har fått dom att krypa fram ur sina hålor. Det gäller förstås att besvära sig, hos justitiekanslern om inget annat.
IKVÄLL ska vi ha NN från stadsfullmäktige här på middag och hur man ska då kunna hålla sig lugn och snäll får tiden utvisa.
Kom till Ekenäs bara, alla, såhär har vi det här.

Det är svårt att övertyga utländska vm-besökare

2005-08-11T10:22:00.000+03:00

om att det inte går isbjörnar på gatorna i helsingfors på vintern står det idag i HeSa.
Fast det var roligt att se den glada norrmannen som kastade spjut igår kväll. Så kan man också vara, avslappnad och på humör.
Annars händer ingenting. Det är skönt. Läser Tonio Kröger - och den där thrillern av Auli Mantila var bra. Något slags riktig taggighet, både i henne som det handlade om, och i själva berättelsen. Men utan att göra ett nummer av det, eller självändamål.

Onsdagen 9 augusti

2005-08-10T07:36:00.000+03:00

regnet och vinden igår kväll var dramatiskt. Som en centrifug här på vår äng. Man måste tycka om det fast det ju var åska också, och om det är något jag har respekt för - är rädd för - så är det åska.
Idag till Hfors - det är ungefär en och en halv månad sen sist - och sköta ärenden, köpa Vanity Fair och Threads. Syendet är det besynnerligt med just nu; tycker att jag inte kan nånting alls. I den där Kayla Kennington-saken (nå, den är inte färdig än) ser jag ut som Demis Roussos.

Det är inte uppmuntrande. Å andra sidan finns det väl en naturlig förklaring: den s.k. inlärningskurvan som ju har platformer där inget händer och punkter där kurvan vänds neråt.
Jag försökte förklara för Hilding häromdagen att man lär sig att sy också genom att läsa om att sy och framför allt, att Tänka på att sy. Han tyckte det var i det närmaste struntprat.
Jag vet inte.
Men hej och hå, det är r o l i g t att blogga!
Under de senaste dagarna massor med nya kontakter till folk och massor med roliga saker att läsa.
Man kan ju sen dra på mun åt hur man i sverige igen har hittat något att oroa sig över -
du mildre, detta är ju inte s a m h ä l l s d e b a t t e n.
Men är det nåt fel på att folk som kanske inte annars skulle träffas och prata med varandra, gör det såhär? Och blandningen mellan dagbok och samtal är ju upphetsande.
Och det ofärdiga, det sociala, beblandningarna och så vidare.
Är det något fel på att ha roligt?

Sen är det ett bra forum att se sina tonfall (Thet Självreflekterande Projektet, The Movie): jag har fortfarande inte kommit så långt jag önskar med Vuxenlöftet att Sluta Kverulera.
Och nu ska jag sluta innan jag hänger mig åt frestelsen att börja kverulera om det självreflekterande projektet - slog ner som en djävuls eldgaffel i huvudet just när jag skulle bli slät och mogen.