måndag, oktober 16, 2006

16 oktober, måndag

sy, sy, sy, vill sy men är i karantän på grund av att det är meningen att det ska skrivas nu (en hel roman skulle kunna skrivas om dessa ersättningsaktiviteter, jag är en beroendeperson i kvardrat, allt som kan upprepas blir jag beroende av; igår så alltså avlägsnade jag och ungefär åt upp koderna till ett spel som inte är speciellt roligt ens men som jag har ägnat mig åt med en frenesi som tagit nästan andan ur mig själv när jag sett på det från sidan). Under helgen såg jag i alla fall nästan alla avsnitt av nån säsong project runway, och jo, jay, som vann, var fenomenal - hela inställningen. Sitta i en röd stuga någonstans på landet i Pennsylvania, cigarretten i mun vid symaskinen - och så komma till New York och ha åstadkommit, ha med sig, det d ä r.
Margaret Atwood sa en gång i en intervju att skrivandet inte är dagdröm. Nä, det är klart (det är v e r k l i g e n klart), men dagdrömmen är nog en grogrund i all om man nu ska använda ordet då, kreativitet - för i den finns själen - jag menar man skulle vilja bo i Jay. Han tänkte inte "göra mode", "ha en ide" (eller flera), han tänkte inte "kreativitet" ändå tänkte han också hela tiden - och samtidigt den här skarpsinnigheten, noggranheten, hela hantverket som o c k s å var så man nästan gick itu.
Svårigheten är väl hur dagdrömmen ska förenas med den målmedvetna verksamheten. Hur man ska väva in dagdrömmen och dess visioner, inte hur de ska tolkas eller analyseras, brytas ner i sina beståndsdelar eller på annat sätt dödas i bemärkelsen tas levande livet ur - de världen, verkligheten, vardagen så att den ÄR fysisk och konkret och på nåt viss särskild.
Och skrivandet är inte textproduktion, lång eller kort, slipad eller oslipad - hela den här diskussionen om långt eller kort är bra är så förbannat oväsentlig för man börjar ju inte med att bestämma sig för det ena och det andra och om man gör det så tror jag man gör fel.
Texten är en organism - dvs ett levande djur som ska blåsas liv i och detta liv är bara delvis "teknik" "hantverke" "stil" och dylikt. Varken klot av ord eller pralinsamling som något slags ändamål i sig.
Kom alltså, låt oss väva in dagdrömmar i det som verkar vara verkligt.
Och sedan frågan, att hur ska man kunna bo i Jay?

3 Comments:

Anonymous Anonym said...

Intressant, intressant det du säger. Mycket bekanta tankar. Fast jag googlar frenetiskt i stället för att sy, för att fly...

9:44 fm  
Blogger Philip said...

Jay!!! Jag älskade den där art deco-chrystler-building-klänningen han gjorde! Det kändes som magi, som att man förstod hur bra folk kan vara på kläder, alltså verkligen duktiga.
Bo i Jay, haha, fantastiskt.

7:10 em  
Anonymous Anonym said...

While out lookin for her girl in the marsh, Missy Magpie MacPhearson heard the sound of voices in the woods hut. This is what she heard:
Bro Rev seije haner rens met Bro Kanin, seijehan.
- Day ar Jay som varda be om ro, Jay mo ‘pen’ on you,” seije Bro Kanin, seijehan.
Atter 'while Bro Kanin goh to de do', easy like, modig oh peep ut, oh dar, stickin' fum bakom de horndar, var de tip-een' er Bro Rev svans. Den Bro Kanin shot de do' oh satte sej oh la tassarna bakom ornen oh start fer ter sing:
- Day plats wharbouts you spill de smoer,
Right dar you er boun' ter slajde,
An' darr you fin' a bunch er hoe'r,
You' sholy finne de hajde.

10:51 em  

Skicka en kommentar

<< Home