lördag, december 16, 2006

attityder som kan undvikas (det svenska rymdäventyret)

1. "Och vad ska vi hitta på att säga emot det här nu då?" (det får gärna vara något smått personligt, som lite man vet att svider, men helst för att inte avslöja nedriga avsikter och fördomar i en själv, just, i förbifarten)? I stället för att närma sig med nyfikenhet, nosa på... nu ska vi se, vad är det här? Jo då, det är också alltid möjligt.
2. "Finn fem fel." En ofta praktiserad förlängning av det ovanstående (när man riktigt kommer igång).
3. "Jag har inte tid". Inte som faktiskt läge i en situation eller ens liv, men som en generell attityd till allt.

Har prövat dessa på "det svenska rymdäventyret." Det blev faktiskt en smula spännande på det viset.

tisdag, december 12, 2006

A Switzerland of the imagination

Jag är i Kyrkslätt och skriver för att det är mycket att göra och här finns just ingenting annat än skog och böcker i huset; fick fatt i en om John Cassavetes, inspirerad av Volt som i lördags gav en ohemult trist och glåmig bild av C - och för att min favoritfilm alla kategorier Love Streams (1984) inte nämndes. Ray Carney har skrivit mycket och at length om C, kanske för elokvent också, det blir inte så mycket kvar av upplevelsen som också är av annan än filosofisk (the tradition of american expressionism) och filmkonstnärlig art. Det här skriver han i alla fall på tal om karaktären Robert Harman i Love Streams.
"Silence and stillnes are other ways Cassavetes´characters insulate themselves from the perils of emotional exploration. At moments in Love Streams, Robert resembles no one so much as Bennie, Maria Forst, Harry, Minnie Moore, Cosmo Vitelli, or Dorothy Victor - sitting off to the side of a group, cocooned in a blanket of silence, taking reuge in a state of self-imposed exile. Fleeing from the dangers of sexual and emotional warfare, he and each of these others withdraw into a Switzerland of the imagination, a neutral ice kingdom where they make no alliances, ask no one for help, and provide none to anyone. While C asks them to unbutton their identities and open themselves up to uncontrolled, unformulated experience, these characters limit what they are willing to allow themselves to feel or know. Feeling betrayed or compromised by the systems of expression around them, they drop out of the game."
Jag tänkte mig fantasins schweiz också som nåt slags sterilt skatteparadis med många banker, det blir bättre så. MEN samtidigt, Sarah Lawson som verkligen "unbuttons" sig själv för känslor och "uncontrolled experience" - inte är hon heller nåt alternativ. Jag menar, det är också kaos, och riktig farlighet, hela hon går sönder --- och att leva så... Fast jag tror ändå det är där det börjar - eller måste börja.
Men vem man själv, jag menar inte är, fixt och fastlaget, men i situationer. Jag minns när vi såg Love Streams väldigt tydligt, det var 1987 med Tapani och Henrika och Josefine - och det var något fruktansvärt hur det verkade, aldrig har en film... och vi gick hem med Josefine och började tror jag dricka whisky (på den tiden skulle det ofta drickas till en stark upplevelse) och inte fanns det liksom ord, men att det var jag som var herr harman i mitt skatteparadis med många banker av imagination, rådde det absolut, småningom, absolut ingen tvekan om.
Nå den där filmen har tagit sig olika skepnad sen i ens liv - något slags tecken på den totala psykodrama-effekten för mig är att först igår förstod jag - vid läsningen av ännu en lärd analys (och jag har läst mycket om den filmen) att det ju är en parabel till Noaks ark där på slutet, med vattnet och regnet och alla djurparkens djur som Sarah Lawson släpar till det där där bara hon och brodern bor, innan hon klappar ihop.

tisdag, november 28, 2006

28 november, bricoleur

"She was a sort of bricoleur, someone dancing with emotional and cultural structures, swindling authority, vioalting boundaries, reworking and transgressing an identification at the very moment that it was being constituted. She was a young girl who, amid the collective judgment that she was "wonderfully sweet", was privately engaged in stealing fire".
Läser om Lucia Joyce, JJ:s flicka, en bok som heter "To dance in the wake" av Carol Loeb Sloss. Och den är intressant, kanske också för att man inte alls är säker på om man som läsare tror på allt det här, detta väldiga bygge kring en flicka som p.g.a. rastlöshet och olika slags förvillelser inte riktigt kom till rätta. Trots sin begåvning, dansen - hon dansade med några Duncans och jobbade med eurytmikerna i tjugotalet, på omslaget är hon silverfisk i en kostym som hon har designat själv, det lär vara en av de mest kända bilderna av henne - och pappa och Beckett som hon hade en fling med när de var hemskt unga, i Paris, givetvis.
Jag menar - när man säger det där - som i citatet ovan, "dancing with emotional and cultural structures..." det blir så himla stort, så - ja vad menar man? Jag tror att man - den som skriver - menar något också privat, något man så gärna ville se, ngt ur sig själv -
Här i boken finns också förstås förbindelser dragna till Zelda Fitzgerald som blev ett tragiskt öde - kanske ännu mera tragiskt - hon också. Hon skulle sen plötsligt också när hon inte orkade vara bara flapper längre dansa och skriva och allt möjligt. Vara "the artist" hon också, liksom mitt i allt. Och det tragiska förstås, för henne och för hennes make, var ju då att om man super skallen av sig under en följd av år och tappar bort sig där nånstans så är det inte säkert att man hittar tillbaka till sig själv, det är inte säkert att något inte gått ordentligt sönder på vägen (vilket ju Scott F hela tiden fantastiskt fint skriver om). Och varför skulle man plötsligt då kunna uppstå som "the artist"?
Men onekligen - a dancer between cultures, structures... whem skulle inte vilja vara/göra det?
Och den moderna dansen och hela den där livsbilden som väg - den hade liksom inte riktigt i den tiden sen heller förankring annat än i de ideer och tankebyggen och den idealism som omgav dem och som de uppstod ur (det skulle ju vara något annat än konst, det skulle ju vara livet liksom, en livsform). Ett problem sen, i realismen. Och när världen och historien liksom trängde på och utvecklade sig i annan riktning.

fredag, november 24, 2006

24 november

I natt drömde jag att jag var "fransk filosof". Efter fotbollsmatchen - ja, vi filosofer är mångsidiga, en sann känsla för the great outdoors i ryggmärgen fast i ärlighetens namn det var nåt slags konstigt devirat av "sähly" då, fast då, utomhus - så satt jag och vek spelskjortorna, gamla skoltröjor med texten non scholae.. inte för skolan utan för livet (som vi i våran skola hade på riktigt för evigheter sen), och besvarade lärda spörsmål med auktoritet. Det handlade om att generationsväxlingen med generationsupproret har försvunnit och att kulturdebatten saknar ton - naturligtvis det senare p.g.a. hbls kultur som saknar ton (kolumntyckandet och plocket är inte det personifierade tyckandet som avses med tonfall o profil) efter redaktionella lösningen. Generationsupproret har ju varit viktigt såtillvida - allt detta formulerade jag med stor auktoritet sittandet på golvet i läktarkorridoren i min gamla skola, och även såtillvida hördes ...."såtillvida", alltså, att den nya generationen tar över och definierar på sitt sätt och med viss tydlighet (poängen är inte heller enbart om dessa värderingar liknar eller inte liknar eller, men just, a t t de, på något sätt blir formulerade) de centrala begreppen i våran humanistiska diskurs ... rättvisa, frihet, vissa ideer om det goda livet och lyckan och samhället och sådana saker -
Det var en biaserad tröm således: i förrgår lyssnade jag på en intervju med dbc pierre, denna märkliga författare som verkar vara en flippad privattänkare av rang, inte alls väldigt clever men det är kanske bra. Nå, han talade om hur det var "Freud's nephew" (en person som funnits på riktigt alltså, Freud's nephew) som blev chefsideologen för den "nya" tiden vi har till exempel nu, när "behov" förvandlats/förvandlas till "begär" - men vars fundament, ideologi, på detta personliga sätt lades i femtiotalets amerika. Det är ju intressant och "säkert så" men det lite flippade i hans tankegång var att han så tydligt menade att det var en människa, denna person alltså, som Harry S Truman och det amerikanska näringslivet typ alldeles personligen vände sig till på femtiotalet med en specifik förfrågan om hur få folk börja kommunicera och leva "livsstilslivet" på allvar fullt ut (och inte typ sysselsätta sig med sånt som offentlig debatt, eller icke önskvärd politisk verksamhet som kunde vara dålig för affärerna - ) . "That´s why women started to smoke".
Att det liksom ligger en konspirationsteori där nånstans under allt.
Har funderat på det där alltså också - och på något sätt gör det en ännu lessnare med håglöshet och brist på tänkande&vilja att formulera det till exempel i en dagstidning - det är definitivt inte heller liksom hippt heller -
Och sen på något sätt så undrar man om det här nu inte är det egentliga paradigmskiftet. SÅ HÄR försvinner den intellektuella debatten - i bemärkelsen gränsöverskridande, en som i alla fall i teorin når flera en de omedelbart direkt intresserade - såhär försvinner vårt ständiga omvärderande. Med också konfrontationer (fäder,mödrar/sönder, döttrar) generationer emellan. Som ju inte är såå farliga, men just då utmärkande för en dynamik.
Det kommer ur maktlöshet förstås, men när man själv ger från sig makten - och here så, emerges återigen, Fagerholm, domedagspredikanten (även detta en bekant företeelse).

tisdag, november 14, 2006

14 november, bästa nu

Stefan Brunows text i Philips och Mårtens antologi "Mandomsprov".
Att skriva nåt sånt om "kvinnligheten" som börjar kännas som en trång tröja (och nu menar jag inte mediernas kvinnouppfattningar och flerfaldiga budskap).
Malin Kiveläs Du eller aldrig. Mer än en roman, en livshållning.
Röby-Puttgarten av danska Helle Helle. Två systrar som jobbar i parfymbutik på färjan. Och man kan säga Hemingway och Karon (danska kritikerna som gav den sitt pris ifjol tycks ha sagt det mycket) och fast det är relevant och har att göra med varför det är bra så belastar den boken som är så så lätt, så flyktig men man gråter. Det är inte ord, det är på riktigt.

torsdag, november 02, 2006

november

Läser Mannen utan egenskaper. Jag har inte läst Mannen utan egenskaper tidigare i livet, däremot gett sken av att ha läst den, i lärda samtal. Den är bra.

måndag, oktober 16, 2006

16 oktober, måndag

sy, sy, sy, vill sy men är i karantän på grund av att det är meningen att det ska skrivas nu (en hel roman skulle kunna skrivas om dessa ersättningsaktiviteter, jag är en beroendeperson i kvardrat, allt som kan upprepas blir jag beroende av; igår så alltså avlägsnade jag och ungefär åt upp koderna till ett spel som inte är speciellt roligt ens men som jag har ägnat mig åt med en frenesi som tagit nästan andan ur mig själv när jag sett på det från sidan). Under helgen såg jag i alla fall nästan alla avsnitt av nån säsong project runway, och jo, jay, som vann, var fenomenal - hela inställningen. Sitta i en röd stuga någonstans på landet i Pennsylvania, cigarretten i mun vid symaskinen - och så komma till New York och ha åstadkommit, ha med sig, det d ä r.
Margaret Atwood sa en gång i en intervju att skrivandet inte är dagdröm. Nä, det är klart (det är v e r k l i g e n klart), men dagdrömmen är nog en grogrund i all om man nu ska använda ordet då, kreativitet - för i den finns själen - jag menar man skulle vilja bo i Jay. Han tänkte inte "göra mode", "ha en ide" (eller flera), han tänkte inte "kreativitet" ändå tänkte han också hela tiden - och samtidigt den här skarpsinnigheten, noggranheten, hela hantverket som o c k s å var så man nästan gick itu.
Svårigheten är väl hur dagdrömmen ska förenas med den målmedvetna verksamheten. Hur man ska väva in dagdrömmen och dess visioner, inte hur de ska tolkas eller analyseras, brytas ner i sina beståndsdelar eller på annat sätt dödas i bemärkelsen tas levande livet ur - de världen, verkligheten, vardagen så att den ÄR fysisk och konkret och på nåt viss särskild.
Och skrivandet är inte textproduktion, lång eller kort, slipad eller oslipad - hela den här diskussionen om långt eller kort är bra är så förbannat oväsentlig för man börjar ju inte med att bestämma sig för det ena och det andra och om man gör det så tror jag man gör fel.
Texten är en organism - dvs ett levande djur som ska blåsas liv i och detta liv är bara delvis "teknik" "hantverke" "stil" och dylikt. Varken klot av ord eller pralinsamling som något slags ändamål i sig.
Kom alltså, låt oss väva in dagdrömmar i det som verkar vara verkligt.
Och sedan frågan, att hur ska man kunna bo i Jay?